Subjektiva men självlösa samtal

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.

Det är en liten men symbolisk akt av revolt.

Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.

En av epistemologins klassiker, Berkeley, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.

(Foto: Fred Erlenbusch)

Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.

Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska ögonblick då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. Lovecraft hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.

Vi skulle kunna dra in sex i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum slutat tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.

Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.

Att i det läget tala till universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.

Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?

En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.

(Foto: Ashley Rose)

En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.

Derrida gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från Locke så brukar vi säga om saker och ting att de är röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.

Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den skrivande sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala innebörden kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.

Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.

Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt konstig när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.

Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att sedan hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.

Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.

Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: vad tänker du på?

(Foto: Robert Bruce Murray III)

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.

Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.

Wittgenstein definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt möjligt att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.

Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.

Det är även, som en avslutande vardagsanknytning, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.

Jag hoppas jag inte slösat bort din.

Autonomi och frihet

Häromdagen kvittrade den gode Yami ut någonting som jag tror väldigt många av oss tänkt någon gång, och som väldigt väl fångar en mycket specifik känsla som vi som befinner oss i övergången mellan ungdom och vuxendom känner lite då och då. Eftersom det är ett tweet så drar jag mig inte för att citera det i dess helhet:

Jag är vuxen, så jag får faktiskt dricka coca cola till frukost. Så det så!

De av er som minns hur det var när ni flyttade hemifrån minns säkert den där första tiden utanför boet, och hur alla de där tidigare begränsningarna som hemsökt en var som bortblåsta. Helt plötsligt fick en vara uppe hur länge som helst, godis till frukost blev mer än en abstrakt möjlighet och det här med att städa var helt plötsligt långt mindre kinkigt än vad det än gång var. Det var frihet, äntligen!

Grejen är ju förstås att de där första veckorna inte riktigt varade för evigt, och eventuellt så började vardagen anfalla. Tvättkorgen tömde inte sig själv, disken sjöng nazistiska kampsånger som behövde tvättas bort med diskmedel och innan en visste ordet av så började räkningarna att ramla in likt narvalar i en internetkonversation. Dessutom så började magen hungra efter någonting annat än godis till frukost, lunch, middag och nattmacka.

Kort sagt så var det dags att börja komplettera den där friheten med en smula ansvar.

(Foto: Liz Lawley)

Ibland har jag tur med illustrationerna. Inte nog med att jag snubblar över ett passande Yamitweet, utan även bilden ovan. Ni kanske ser att den försöker illustrera förhållandet mellan ansvar och frihet, där både för lite och för mycket ansvar leder till minskad frihet, och det enda sättet att behålla sin frihet någorlunda är att försöka balansera på den gyllene medelvägen.

Med det här sagt så är det dags att introducera begreppet autonomi. Det befinner sig i samma associationssfär som ordet "ansvar", men är inte riktigt samma sak. De första fyra bokstäverna - auto - betyder själv, och de fyra sista - nomi (eller nomos, för den som är språkpetig) - betyder lag, och att vara autonom innebär att en stiftar sina egna lagar. Vilket, onekligen, är att begränsa sin frihet, men det är också det enda sättet att vara fri på riktigt - för hur fri är en om någon annan säger åt en vad en måste göra?

Då har en ju flyttat hem igen. Och då försvinner ju alla fördelar med eget boende.

Det gäller alltså att krydda den där friheten med en smula autonomi.

(Foto: Shira Golding)

Grejen med frihet är att den är fenomenalt värdelös att bara gå omkring och ha, rent generellt. Det är förvisso bättre att ha den än att inte ha den, men förr eller senare så måste den användas till att göra någonting. Att bara gå omkring och tänka "jag skulle kunna göra x, y och z, och det där också" är i och för sig rätt mysigt, men efter hand kommer det där ögonblicket då friheten att välja konkretiseras i att ha valt något av de alternativ som står en till buds.

Det hela problematiseras en smula av att det även är ett val att inte välja, vilket alla som går omkring och undrar varför de inte tog chansen att göra ett visst något när det kunde göras onekligen vet.

Väljandet begränsas förstås av de alternativ en har, och här börjar autonomin göra sig påmind över frihetens fågelsång. Friheten är väljandet, men autonomin är säkerställandet att en över huvud taget kan välja vissa alternativ.

Det mest påtagliga exemplet på det här är förstås utbildning - särskilt på högre nivåer. Att genomgå en sådan - eller, rättare, att autonomt tvinga sig själv att genomgå en sådan - är i någon slags princip att avsäga sig sin frihet under utbildningens gång, men när allt väl är sagt och gjort så har en fler möjligheter efteråt än om en hade gjort någonting annat. Så som att, säg, titta på femte säsongen av Simpsons igen - vilket onekligen kräver väldigt mycket mindre disciplin än väldigt mycket annat.

Ty det räcker inte med att bara stifta sina egna lagar - en måste sedan se till att driva igenom dem också, och detta drivande kräver självdisciplin. En är alltid fri att vilja saker, men för att få saker gjorda så gäller det att göra dem också.

Frihet kräver autonomi för att vara verklig frihet, autonomi kräver självdisciplin för att kunna vara verklig autonom, och självdisciplin är svårt.

En fågel är fri att flyga när som helst, men det är en hungrig fågel som inte stannar upp för att vänta ut en mask lite då och då.

(Foto: Gary Tanner)

Det gäller att se upp, dock. Om en låter självdisciplinen gå för långt så tar den efter hand över och skuffar ut både friheten och autonomin, och det till den grad att en inte kan annat att göra det en disciplinerat sig att göra. Fabriksarbetare på orter där fabriken just lagt ner och som inte kan omskola sig till någonting annat är ett exempel på detta. Ett annat exempel - för att inte falla ner i fällan att göra det hela till en klassfråga i onödan och/eller i förtid - är den överförlästa feminist som ser ett våldsamt uttryck för patriarkatet i ungefär precis allt. Eller, varför inte, en person som sakta men långsamt blir neurotiskt tvångsfixerad vid att städa och hålla rent i sin en gång i tiden sunkiga ungdomslägenhet.

Det kommer en punkt där disciplinen går från att vara ett uttryck för ens önskan att genomdriva ens autonomi, till att bli en autonomi i sig själv. Med andra ord.

Som synes så är det här med frihet - eller, förvisso, det här med att vara människa - inte helt enkelt. När en är ung så har en hela världen öppen framför ens fötter, men medan en vandrar omkring i den så blir den samtidigt lite mindre för var steg en tar; varje steg är ett steg en kunde ha tagit åt ett annat håll, och ett som aldrig kommer att kunna tas igen. Samtidigt så är stegandet det enda sättet att se världen, och såvida en inte vill stå helt still så måste en gå åt något håll.

Å ena sidan kommer en väldigt långt om en konsekvent envisas med att röra sig åt enbart ett enda håll. Å andra sidan är det väldigt svårt att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn om en inte kan byta riktning lite då och då.

Jag delar Yamis syn på saken - jag är vuxen, jag får dricka cola till frukost. Faktiskt. Jag får det, även om jag inte för den skull alltid gör det.

Jag bävar inför den dag då jag inte längre får det.

Ändliga resurser och framtidstro

En av de största flaskhalsar vi som civilisation har är resurser. Det sägs väldigt ofta att om alla levde som vi västerlänningar så skulle vi behöva mer än ett jordklot. Vilket sort of är ett problem, eftersom vi som bekant bara har ett av dem och deras förnyelsefrekvens är lite för lång för att kunna vänta på att ett nytt dyker upp. Livet innehåller ingen gratis respawn, tydligen. Men solsystemet innehåller tillräckligt mycket i termer av tillgångar för att kunna räcka ett par århundraden till - det enda vi måste göra är att föra dem från där de är till där vi är.

Det som ligger närmast till hands är förstås månen, som ligger ett kosmiskt stenkast bort och dessutom mer eller mindre bokstavligen är en enda stor boll av mineraler och stuffs som väntar på att någonting intressant ska hända med den. Vi har redan skickat folk både dit och tillbaka, så vi vet att det ligger inom möjlighetens gräns att göra saker där uppe - tricket blir att öka omfattningen och skala upp verksamheten från enstaka besök till permanenta affärsförbindelser. Vi har passerat turiststadiet och är redo att börja prata investeringsplaner, så att säga.

Det största problemet med rymden och att föra saker till och från den är förstås att vi inte befinner oss i den. Rent kosmiskt sett befinner vi oss förvisso i universum, men för våra syften så kan Jorden anses vara väldigt långt bort från rymden per se. Detta då på grund av att vi befinner oss på en plats som det krävs väldigt mycket energi för att ta sig både till och från, och där varje uns vi försöker bli av med innebär en oerhörd ökning i kostnad av energi och pengar.

Om ni försökt kasta en sten mot månen så vet ni att den eventuellt börjar tappa fart och falla neråt igen. Aristoteles kallade detta för alltings inneboende telos - allting vill nedåt, och kommer att göra sitt bästa för att färdas däråt. Vetenskapare av vår tid kallar det gravitation, och förklarar det hela i termer av att kroppar har en ömsesidig dragningskraft till varandra, där storleken indeed har betydelse. Ju större någonting är, desto attraktivare blir det, och även om vårt ömma jordklot ibland känns otillräckligt så är det ändå, när allt kommer omkring, rätt stort.

Om vi övar oss så kan vi efter hand bli rätt bra på att pyttsa upp stenar i luften, men såvida vi inte fuskar rejält så lär vi inte lyckas kasta dem så högt att de lämnar oss för evigt. För att få upp en sten i rymden så krävs det att den lämnar jordens gravitationsfält. Vilket då kräver att den rör sig uppåt och uppåt och uppåt och uppåt så länge att den är utom tävlan, och för att kunna fösa sig allt detta uppåt så krävs det att någon slags energi läggs till i ekvationen.

Den traditionella lösningen på det här problemet har hittills varit att helt enkelt lägga stenen på toppen av en bloody stor raket och trycka på den stora röda knappen. Detta fungerar, men det är en löjligt dyr lösning, och för varje extra kilo vi vill skicka upp i rymden så måste vi spendera desto mer energi för att få upp den. Det är med andra ord inte en metod som lämpar sig särskilt väl för att göras storskalig. Vilket då innebär att vi har - just det - något av en flaskhals att hantera i våra förbindelser med resten av universum.

Tricket blir då att bygga en infrastruktur som minimerar vårt behov av att skicka upp saker i raketer. Vi måste förvisso först skicka upp de första byggstenarna för att få igång infrastrukturbyggandet, men när detta väl är gjort så följer resten av sig självt. Särskilt om vi får igång resursprocessandet på månen, så att byggandet inte längre är beroende av input från terra firma.

Tanken är att - i stället för att bygga saker här nere och skicka upp dem en efter en - skicka upp fabrikerna i omloppsbana och låta dem göra sin grej där uppe i det blå. Detta då för att komma runt flaskhalsen i fråga: när den första lasten är uppe så utgör den en självgenererande process och kan fortsätta att göra sin grej utan vidare (materiell) input från oss med fötterna på jorden, och på så vis slippa undan de massiva kostnader som ingår i logistiken.

Nu är förstås månen bara steg ett i vår yttre resa. Den må vara stor, men solsystemet är större, och det finns gott om godbitar att hämta därute när väl den inledande infrastrukturen är på plats. Månen ligger dock relativt still i relation till Jorden; relativt, eftersom det förvisso finns en möjlighet att råka räkna fel och missa, men för det mesta går det att peka på antingen Jorden eller månen och konstatera att, aye, däråt. Det är lite värre när avstånden blir längre och det börjar ta seriös tid (månader och år) att ta sig från a till b.

Tänk dig att du ska från Skövde till Växjö. Du vet var Skövde ligger, och du vet var Växjö ligger, och att vägen mellan dem går mellan dem. Här på Jorden fungerar detta perfekt, eftersom städerna ligger still i ett väl definierat rum. I rymden däremot drabbas vi av fenomenet att både Skövde och Växjö rör sig i relation till varandra, och detta samtidigt som det tar en himla lång tid att åka mellan dem. Så när en börjar åka så ligger de där de ligger, men under den tid som färden tar så har Växjö placerat sig där Norrköping ligger, så att sikta på Växjö tar en bokstavligen ingenstans.

Under tiden det har tagit att ta sig fram och tillbaka har dock moder jord förflyttat sig hela vägen till Ånge, med de logistiska problem detta innebär.

Det finns ett par sätt att hantera detta. Det ena är att jaga ikapp punkt a och punkt b i deras rörelser, med all energikostnad detta innebär. Det andra är att bygga en infrastruktur som ligger i närheten av var punkt a, dvs Jorden, kommer att ligga inom någon slags framtid, ta lasten från b, dumpa den där och därefter vänta på att måldestinationen ska komma inom räckhåll. Det första sättet är snabbare och har lägre investeringskostnader initialt, men kostar mer i längden; det andra sättet är långsammare och har en något högre initialkostnad, men torde vara brutalt mycket billigare än det andra alternativet.

Märk väl att jag inte direkt talar om bemannade expeditioner här, i alla fall inte bortom månen; en automatiserad gruvmaskin som på autonom väg kan ta sig dit och få mineralerna hem on time och inom budget är både billigare och effektivare än att skicka ut folk. Dels för att det finns tusen saker som kan gå fel på en bemannad expedition - mekaniskt som psykologiskt - men mest för att det helt enkelt är mindre barlast som måste bäras med när andningsbesvär inte är ett problem. Luft, vatten, mat och värmegenererande processer väger multum, vilket översätts till energi som måste spenderas på att baxa detta från a till b. Vilket är både dyrt och tar upp plats som skulle kunna användas till ren transport.

När vi nu har externaliserat infrastrukturen från terra firma så återstår en sista punkt, och det är att få hem godheterna. Enligt devisen om att "ner kommer en alltid" så är det enklaste sättet att helt enkelt dumpa lasten någonstans och låta den dunsa i så hårt den vill. Problemet är förstås att det vore lite fail om Skövde eller Växjö råkade försvinna från kartan på grund av en felberäkning (även om det är en öppen fråga om Ånge skulle saknas allt för hårt). För att inte tala om att väldigt mycket av lasten skulle förstöras vid hemkomsten - vilket inte riktigt är ett plus.

En lite mindre brutal version är att försöka dämpa fallet på olika sätt. Fallskärmar, värmesköldar, kreativa användningar av laser - anything goes. Lite dyrare än att bara dumpa saker, men säkrare och förmodligen långt effektivare.

Det effektivaste sättet är förstås att knyta ihop externaliserad infrastruktur med lite mer jordbunden sådan. De av er som läst Kim Stanley Robinsons Mars-triologi (rekommenderas skarpt, för övrigt) känner säkert igen termen "space elevator", eller, på svenska, en hiss vars slutstation bokstavligen är himmelen. Vilket är en synnerligen praktisk sak att ha, då det gör kostnaden för att flytta saker in och ut ur gravitationens fängelse desto mindre - även om det fortfarande utgör någonting av en flaskhals.

Anledningen till att detta dyker upp nu i stället för i inledningen om hur jobbigt det är att ta sig härifrån är dels för att vi förmodligen inte kommer att få se en sån här inom vår livstid, och dels för att vi förmodligen kommer att behöva det vi kan få ut av fjärrgruvdrift för att bygga den. Vi är alltså bundna av de stegrande energikostnaderna ett tag till.

Anledningarna till att du ser ett inlägg om just detta är tre:

1. Rymden, baby!
2. För att påvisa att det alltid är mer logistik inblandat i allt än en till en början tror.
3. För att stilla den något alarmerande alarmismen som råder angående jordens tillstånd.

Nu är förstås 1 och 2 en smula tyngre än 3, men det finns ändå något av en hopplöshetens ande som spökar över tidsandan. Ni vet, denna: Världen är på väg att gå under, det är vårt fel och vi kan inte göra någonting åt det! -

Jag gillar en episk tragedi lika mycket som vem som helst, men att göra det till livsnarrativ känns en smula felriktat. Vad hände med "Yes we can"? Vad hände med tanken att hjärnor som är långt skarpare än mitt i detta nu sitter och sliter med det förarbete som behövs för att få den process jag skisserar ovan att inträffa? Vad hände med om inte det eviga så ändå det möjliga framsteget?

Jag tror nog att bristen på optimism riskerar att bli vår civilisations största flaskhals; med en sådan skulle ingenting räcka till även om vi så hade fem jordklot. Optimism är, i all korthet, vår viktigaste resurs. -

Slösa inte bort den.

Flaskhalsar

Väldigt mycket av det vi gör i våra liv består av att få olika flaskhalsar att lossna. Eller, rättare, väldigt mycket av det vi gör beror på att våra omständigheter inte tillåter oss att göra vissa saker förrän andra saker är gjorda. Eller, ännu rättare, för att göra en viss sak så måste vi väldigt ofta vänta på att en annan sak blir gjord först, vilket tvingar oss att vänta där vi i övrigt inte hade behövt det.

Coding Horror visar pedagogiskt hur det här med datorer utgör en ständig kamp mellan fyra flaskhalsar, som var och en ställer till det för en - processorn, hårddisken, nätverket och arbetsminnet. Närhelst saker och ting börjar gå heta inuti datorburken så är det alltid endera av dessa fyra som tvingar de andra tre att arbeta på mindre än 100% i väntan på sig själv, och tricket för den gode datornörden blir då att försöka se till saker och ting inte sinkas allt för mycket av att endera av dessa är allt för slö. Vilket, traditionellt sett, består i att uppgradera komponenterna en efter en så att flaskhalsen placerar sig där den gör minst skada.

En annan plats flaskhalsar ofta uppenbarar sig är i trafiken. Broar är förstås paradigmatiska exempel på detta, eftersom de många gånger utgör det enda sättet att ta sig förbi det de överbryggar, varpå alla måste använda dem. Det spelar ingen roll hur god trafiksituationen än är på endera sidan av bron - när viljan att ta sig från den ena sidan till den andra och/eller tillbaka uppnår en viss nivå så blir erfarenheten att ta sig över den en lite långsammare upplevelse än vad det hade kunnat vara. Det klassiska sättet att ta sig ur problematiken är förstås att bygga en bro till, så att arbetsbördan fördelas mellan olika potentiella flaskhalsar på ett sådant sätt att stockningar inte uppstår.

Vi skulle kunna rada upp ett par exempel till, men jag tänker greppa tag i ett oväntat sådant. Två stycken, faktiskt - de gamla klassikerna Outpost och Outpost 2. Ni kanske eller kanske minns dem från en nostalgisk gamerungdom, men trots att de inte har så mycket med varandra att göra rent spelmässigt så går det ändå att se att bägge har flaskhalsar som huvudkomponent.

Många minns Outpost som ett väldigt lovande men samtidigt väldigt buggigt projekt, som släpptes långt för tidigt med alldeles för många halvfärdiga komponenter för att egentligen vara spelbart. De fixade förvisso många av de mer akuta buggarna i en 1.5-patch, men - well. Det blev aldrig riktigt klart, vilket är oerhört synd eftersom det som sagt var väldigt lovande.

Utgångspunkten är denna: jorden har gått under, och du har lyckats bli ledare för de överlevare som lyckats ge sig ut i rymden för att kolonisera ett alternativt hem. (Ett väldigt stort hål i storyn är varför de inte bara nöjde sig med att åka till Mars i stället för de oräkneligt många milen till andra solsystem, men, som sagt, ofärdigt.) Det börjar med att du bygger det rymdskepp som ska ta er ut till stjärnorna, och redan där börjar flaskhalsarna göra sig synliga.

Det finns som bekant enbart ett begränsat utrymme på ett rymdskepp, så det går inte att plocka med sig hur mycket som helst. Så även om det hade varit en god idé att ta med sig tillräckligt mycket med teknologiskt godis för att överleva ungefär varenda tänkbar situation som skulle kunna uppstå, så får en nöja sig med ett absolut minimum av förnödenheter som kanske eller kanske inte räcker när tillflyktsorten väl är nådd. Vilket då är nästa flaskhals - resurser.

Outpost innehåller absurt många resurser, och det gäller att hålla koll på vilka som används var och hur de tillförskansas. Om och när de tar slut så slutar även de byggnader som kräver dem att fungera, vilket i just det här spelet är synnerligen brutalt eftersom de byggnader som krävs för att skaffa resurser kräver just resurser för att fungera. Vilket då innebär att även ett kort avbrott i produktionen blir en dödsstöt åt den stackars kolonin - och att spelet är slut även denna gång utan att du kan göra så mycket åt det.

Anledningen till att det ser ut så här är förstås att utvecklarna drabbades av de största flaskhalsarna av dem alla - tid och pengar. Om de hade haft lite mer av dessa så hade de kunnat lägga ner mer tid åt buggfixande och annat mys som inte riktigt blev gjort - men, likväl. Den som lyckades överleva - vilket mestadels tycktes bero på slumpen om det inträffade eller inte - belönades med ett ganska trevligt utforskande av teknologiträdet och dess till synes oförutsägbara vindlingar. Förvisso bara första gången, men det var värt att spontandö många gånger för att få utforska det helt.

Outpost 2 är inte lika sadistiskt, men är ändå bundet av flaskhalsens logik.  Den mest uppenbara är att varje byggnad kräver folk för att fungera, och folk är en akut bristvara. Dessutom så kräver de byggnader som håller folket vid liv folk för att fungera, vilket gör att du har ännu mindre folk tillgängliga till att göra annat än att bara överleva.

Den andra uppenbara flaskhalsen är resurser, återigen. Den här gången är de bara två, och väldigt många gånger sitter en och väntar på att nästa lass ska komma in så att en kan komma vidare. Ohemult många gånger sitter en och väntar på att tillräckligt med resurser för att bygga någonting som gör det snabbare att inhämta ännu mer resurser, vilket då illustrerar flaskhalsens paradox i ett nötskal.

Den tredje flaskhalsen är forskare, som förstås används för att forska fram saker och ting. Ju fler av dem du har, desto snabbare går det - men ju fler av dem du har, desto färre folk har du som kan ägna sig åt byggnadsarbete. Vilket innebär att du måste avväga mellan den livsnödvändiga forskningen och den ännu livsnödvändigare infrastrukturen.

Den fjärde är industrikapacitet, dvs förmågan att göra någonting av resurserna. Vilket kräver både resurser och byggjobbare, och således är en avvägning gentemot de andra faktorerna.

Därefter kommer tid. Om du sölar för mycket i ditt avvägande så kommer du antingen att ätas upp av naturkatastrofer eller av fienden - eller, om spelet känner sig riktigt grymt just den dagen - en naturkatastrof som slår till precis innan en helt oskadd fiendearmada dyker upp.

I ettan dör du spontant. I tvåan är det synnerligen planerat.

Den viktigaste flaskhalsen är dock inte vare sig folk, resurser, forskare, industri eller ens tiden självt, utan spelet som sådant. Om du väl lyckas få igång allt hjälpbart mycket så kommer du att märka att även om du har tillräckligt av allt så går saker lite för långsamt, och detta beror på att interfacet är så pass uselt designat att det är en plåga att göra saker snabbt. Om du vill göra någonting så måste det ske via ett av de klumpigaste interface som världen någonsin skådat i ett RTS, och det största hindret för spelets vinnbarhet i de svårare stunderna är alltså spelet självt.

Vilket är sadistiskt på ett helt annat plan än vad spontan massdöd är. Och vilket också lämnar oss med tanken att flaskhalsar kan uppstå även på de mest oväntade ställen.

Exempelvis så är många snabbmatsrestauranger relativt optimalt utformade för att göra saker snabbt och effektivt, och börjar närma sig en punkt där den långsammaste enheten i systemet inte är en del av köket, utan av användaren - dvs konsumenten och dennes beslutsångest, som tvingar köket att gå på tomgång medan alternativ a och alternativ b noga avvägs mot varandra.

Det blir alltså viktigare att titta på systemet som helhet än att analysera dess delar i detalj för att förstå exakt vari de viktigare flaskhalsarna sitter. Även om jag nu fått en synnerligen giltig ursäkt för att skriva om två av mina mindre kända - och, indeed, inte helt aktivt omspelade - favoritspel från förr, så är det inte de som är poängen.

Poängen är snarare att banka in att om du verkligen börjar tänka på det hela så befinner de sig överallt, dessa ömma flaskhalsar - och det går att åstadkomma väldigt stora förbättringar genom väldigt små förändringar om dessa kan identifieras och avlastas. Inte bara i stora system som vägnät, infrastruktur, semikomplexa datorspel eller överorganiserade snabbmatsrestauranger, utan även i vardagen, i den lilla föreningen eller - indeed - i det egna finnandet av tid att skriva i vissa bloggar.

Exakt hur detta görs varierar förstås från situation till situation och från system till system, men principen är alltid densamma. Det finns ett par viktiga faktorer som spelar in för systemets interna funktionalitet, och där en av dem närmast alltid är lite för långsam för att de andra komponenterna ska kunna användas till fullo, och i de fall där systemet är väl avvägt så tillkommer det alltid något externt störningsmoment och gör livet tjurigt för en.

Den flaskhals som ställde sig i vägen för skrivandet av det här inlägget, you say? Tja.

Jag hade tillräckligt mycket folk, tillräckligt mycket resurser, tillräckligt mycket industri, tillräckligt mycket tid - men inte tillräckligt mycket sadism.

Det är som sagt alltid någonting som ställer sig i vägen för en...

Varför läsa Aristoteles?

För ett tag sedan mötte jag en ung person, och för att lära känna denne bättre så frågade jag lite diskret om hen läste några bloggar. Ni vet hur det är nuförtiden - bloggar är det nya kopparsticket, och om någon läser något över huvud taget så torde detta något vara bloggar. Svaret jag fick på min diskreta förfrågan var dock väldigt överraskande. Jag hade kunnat ta ett nej och manövrera samtalet till ett annat ämne - alla kan ju inte vara bloggnördar som vi. Men vad jag i stället fick gjorde mig så stum att jag var tvungen att skjuta upp det till nästa stycke för att kunna förbereda mig mentalt och emotionellt på det. Så här lät det:

"Make me."

Denna defensivitet! Detta omedelbara tillbakadragande från det sociala till det hobbesianska maktkampandet! Denna synnerligen märkliga reaktion på en stilla och diskret förfrågan!

Jag behöver nog inte säga att konversationen dog rätt fort efter det. Jag var konfys och den andre var fastlåst i sitt meningslösa bestyrkande av sin personliga autonomi - en kombination som inte riktigt lämpar sig för de mest animerade av samtal. Men kombinationen fick mig ändå, så här efteråt, att fundera på vad som hade krävts för att övertyga denne någon om att det är en bra sak att läsa bloggar. Utmaningen låg liksom i luften. Men, eftersom jag nu är jag, så tänkte jag göra det lite svårare för mig och höja insatsen en smula genom att byta ut bloggar - som ju kan vara lite vad som helst - mot Aristoteles, som ju med viss nödvändighet alltid är Aristoteles.

Nu kanske det ska tilläggas att det enligt den retoriska teorin i princip är möjligt att övertyga vem som helst om vad som helst. Grejen är bara att det är samma "i princip" som säger att det är i princip möjligt att bygga en stjärna på fritiden - det är bara att samla tillräckligt mycket grejor på en och samma plats. Det finns dock alltid någon slags angreppspunkt att ge sig på, och även om det inte lyckas i praktiken så är det nyttigt att öva sig i teorin.

Att hänvisa till att Arre - det är i princip möjligt att kalla henom Aristoteles konsekvent genom hela livet, men orka - är en av västerlandets viktigaste tänkare och lade grunden till en oproportionerligt stor del av vårt nuvarande tänkande är inte ett fungerande argument. Det är förvisso sant, men sanningen är inte övertygande i sig själv eller av egen kraft, och det måste mer därtill för att övertyga vår skeptiker. När läsning som sådan är något påtvingat är Arre inte en hörnsten, utan en kvarnsten.

Att hänvisa till att det ger en djupare, nyansrikare och över lag mer reflekterad syn på ens vara i världen, och på så vis även hjälper en att tackla vardagen även i de mest konkreta av situationer, hjälper inte riktigt heller. Djuphet, nyansrikedom och ökad reflektion argumenterar inte heller för sig själva - i alla fall inte förrän en redan drabbats av dem, och då är det liksom lite för sent - och precis som sanningen är de inte intresseväckande i sig själva. Djupseende reflektion är onekligen belönande, men det krävs en hel del bergsklättrande för att kunna se de stora djupen från ett lagom nyansrikt perspektiv.

Att vara dumdristig nog att försöka hänvisa till att det ger vissa skrytpoäng att ha läst Arre fungerar inte riktigt det heller. Den sociala status som kännedom om den Nikomachiska etiken eller den Aristoteliska synen på statsskickens natur gör sig bara gällande inom vissa sociala miljöer, och dessa förutsätter närmast a priori att den deltagande både läser, skriver och är aktivt intresserad av bäggedera. Utanför dessa är det inte lika hippt, och kan nästan vara en nackdel i vissa lägen.

Det känns en smula som om standardargumenten för att läsa Arre genomgående är mer eller mindre irrelevanta. Varken kulturhistorien, den psykologiska/filosofiska mognaden eller den mer direkta sociala statusboosten fungerar. Vi måste alltså vara mer kreativa i vår approach, och hänvisa till andra topos som kanske är mer relevanta för just den här retoriska situationen. Publikanpassning är ju trots allt hälften av vad det hela handlar om.

Vi måste alltså förstå vår ömme åhörare. Det är en sak att undvika elitistiska och/eller idealistiska föreställningar om det ädla och naturliga mänskliga strävandet efter ökad visdom om världen - eller, för den delen, om den missförstådde ädle vilde som ser världen som den är snarare än som den chimär av irrealitet som den tunna hinnan av civilisation stänger in oss i - och en helt annan att faktiskt förstå den tilltalade i fråga. Fördomar är ståupparens vän, men vi är inte bara ute efter att roa utan även att övertyga.

Av det omedeblart defensiva svaret vi fick ovan så borde en rimlig tolkning vara att vårt stackars analysobjekt fostrats och härdats hårt av skolans konstanta efterfrågningar av den mer eller mindre slumpmässigt ut/inlärda information som står att finna där. Det finns sålunda ett visst anti mot att framställa det som någonting som underlättar med konformerandet till skolans normer, men samtidigt också en ingång - att jämföra. Antingen genom att framställa den gode Arre som en rebellisk handling som skulle reta livet ur de stackars pedagogerna, eller genom att framställa det som någonting förbjudet som måste göras i hemlighet.

Det senare är lite svårt att få till, då den gode Paulus bara hade delvis rätt om att ett förbud per automatik leder till intresse. Det förra, däremot, ledde mitt unga och något missriktade sinne till den personlighet vi känner idag, vilket antyddes i ett annat sammanhang. På något sätt gäller det att göra Arre till en akt av eller en hjälp i oppositionen mot den auktoritära vuxenvärlden, ett sätt att befästa det ego som så omedelbart försvaras. Arre blir ett verktyg för det fria och självständiga tänkandet - vilket hen också är, även utanför denna vår hypotetiska argumentation.

Märk här hur vi går från topikerna bildning, reflektion och skrytfaktor till topikerna revolt, självständighet och opposition. Metoden är densamma, men argumenten annorlunda.

Metod? Vilken metod? - Well, den neoaristotelianska, onekligen. Arre lade nämligen grunden för väldigt mycket av det som är retorik, även om Cicero, Quintilianus och gänget förfinade det hela allt eftersom. Det började med Arre.

Vad jag velat göra här är att ge dig någon slags insikt i hur en retoriker tänker. Inte en uttömmande och i alla aspekter fulltalig redogörelse, förvisso, men ändå tillräckligt för att föra dina tankegångar åt rätt håll. Ty retorik är, enligt vår gode Arre, definierad som konsten att i varje läge finna de medel som är övertygande, må dessa vara ethos, pathos eller logos. Som ni ser så utgör logos inte alltid det mest övertygande av medel - ibland talar känslor och personlighet mest av allt.

Vilket inte utesluter att den här texten ändå utgör ett logos-argument för att läsa den gode Aristoteles texter - inte bara för att de utgjort en hörnsten i det västerländska tänkandets historia, inte bara för att ett reflekterat liv är ett väl levt liv, inte bara för att det är viss skrytfaktor att ha läst hens skrifter - inte bara för att det är ett medel för att vinna självständighet i tanken, inte bara för att det blir lättare att avväpna eventuella motståndare med dem i bagaget, och inte heller bara för att det är en akt av uppror mot den rådande obildning som härjar. Inte bara av dessa många anledningar, utan även för att alla läroböcker i ämnet retorik som skrivits sedan Arres bok i ämnet återfanns mer eller mindre har varit något så när direkta översättningar eller förenklingar av denna.

Aristoteles wrote the book. Och den finns oftare än inte att få tag på gratis på ditt närmaste bibliotek. -

Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

#

0. Meningen med livet

Det här med skyldigheter är en knivig sak. De kommer från flera håll samtidigt. Individen har skyldigheter gentemot samhället och andra individer, och samhället har skyldigheter gentemot individen och andra samhällen. Individen har, dessutom, skyldigheter gentemot sig själv, i varierande grad av valfrihet. Det finns således skyldigheter och skyldigheter, och de kan och bör skiljas från varandra för att inte förvirring ska uppstå om vem som gör vad av vilka anledningar. En någon som gör någonting av egen fri vilja efter att rationellt ha gått igenom alla alternativ har inte begått samma handling som en någon som bara gjort så som det är kutym att göra saker – även om de kanske begått exakt samma handling om det enbart ses ur ett mer behavioristiskt perspektiv.

Det blir än knivigare om det faktum att människan är en ändlig och begränsad varelse tas med i beräkningen. Hon svävar inte i ett tomrum där skyldigheter läggs till på ett mer eller mindre slumpmässigt sätt. Hon har, precis som de flesta goda berättelser, en början, en mitt och ett slut, och detta slut befinner sig ständigt i sikte. Det finns ett visst antal saker en människa hinner med under sitt liv, och att uppfylla diverse skyldigheter tar upp en stor del av detta antal. Men samtidigt så måste det ändå finnas viss tid över för individen att göra sin egen grej, leva sitt eget liv, vara någonting annat än en homo sociogicus. Livet är, trots allt, mer än bara skyldigheter.

Skyldigheter tar sig olika uttryck . De kan dyka upp när en samling människor samlas på en och samma plats, så som när någon står på en scen inför en uppmärksam publik. De kan även dyka upp i form av traditioner, dvs saker som görs för att de har gjorts i det förflutna. De kan, dessutom, dyka upp som ett resultat av den enskilde individens samvetskval, dvs saker som måste göras för att individen inte kan få ro om de inte utförs eller försöks utföras. Det som är gemensamt för alla dessa typer är att de måste utföras, med hot om sanktioner om de mot förmodan inte skulle göra det.

Min tanke här är att elaborera på detta tema i tre delar, för att sedan komma fram till en syntes, slutsats eller slutpunkt. Tre aspekter, var och en representerad av var sin författare. Det första namnet är Emile Durkheim, det andra namnet är Peter Berger och det tredje namnet är Zygmunt Bauman. Den första aspekten är kollektivet, den andra aspekten är samhället, den tredje aspekten är individen.

#

1. Durkheim och arbetsdelningen

Durkheim skriver om arbetsdelning i sina verk . Han gör en åtskillnad mellan traditionella och moderna samhällen. De förra präglas av det han kallar mekanisk solidaritet, de senare av organisk dito.

Mekanisk solidaritet är solidaritet via likhet. Samhället är mer eller mindre helt odifferentierat, alla delar samma uppväxt, samma upplevelser, samma arbetsuppgifter; samma liv, i stort sett. Alla vet vad alla andra tänker och känner, med vissa variationer på tema. Om och när problem uppstår finns det en intuitiv och omedelbar förståelse för dessa. Det är inget som behöver debatteras, inget som kräver en djup och ingående beskrivning i flera pedagogiska led och under retoriskt effektiva former för att budskapet ska kunna göras begripligt. Nej, allt som behöver förstås, förstås omedelbart i och med att den enes liv är så pass likt den andres. Och förståelse föder solidaritet. Denna förståelse föds i och med att arbetsdelningen är i det närmaste obefintlig. Alla gör samma saker i sin vardag, vilket leder till att alla får samma erfarenheter och samma upplevelser, vilket i sin tur leder till att allas sinnesvärld formas mer eller mindre på samma vis.

Organisk solidaritet är solidaritet via ett av olikhet skapat ömsesidigt beroende. Arbetsdelningen är mer differentierad, och olika människor gör olika saker, och olika människor får olika erfarenheter och livsvärldar. Om och när problem uppstår så uppstår inte förståelse intuitivt, utan den måste förklaras och förmedlas. Skapas, närmast. Diskussion uppstår, och det gäller för individen att utifrån sin individuella – och därmed unika – förståelse av världen skapa förståelse för sina problem hos sina medmänniskor. Den intuitiva förståelsen för och mellan människorna infinns inte, och grunderna måste kontinuerligt skapas via diskurs och dialog.

Den solidaritet som ändå skapas, skapas genom att varje enskild individ på något plan är medveten om att de uppgifter som sköts och utförs av andra individer är nödvändiga för dennes egen överlevnad. Även om den intuitiva förståelsen inte infinner sig, så finns det ändå en mer grundläggande och fundamental förståelse för att vad de andra gör på något vis är viktigt och oumbärligt för den egna existensens bekvämlighet och fortlevnad. Det kanske inte finns en förståelse för exakt vad eller hur eller varför det är nödvändigt, men ändå att det är det.

Solidariteten som skapas i den organiska arbetsdelningens farvatten baserar sig därför på att individen uppfyller sin del av helheten. Må vara att både delen och helheten är mer eller mindre obegripliga för individen – de förutsätts finnas, och det är både tillräckligt och nödvändigt för solidaritetens existens och effektivitet.

Durkheim skriver även om sociala ting. Dessa är precis som vanliga ting – de existerar, och de gör detta oberoende av om vi vet eller bryr oss om dem. Vi kan undersöka dem empiriskt, utföra experiment på dem och beskåda dem i handling. De existerar oberoende av individen, men har ändå inverkan på denne. De skiljer sig från vanliga ting i det att de inte går att ta på – de finns enbart och endast där det finns en samling människor som kan underhålla och nära dem. De är abstrakta ting, ting som finns i det fördolda men likväl i det effektiva.

För att exemplifiera ett sådant ting tar han upp det fenomen som uppstår när en människa står på scen och förväntas tala inför den samlade och förhoppningsvis uppmärksamma publiken. Må vara att publiken enbart och endast är en samling individer som samlats på samma ställe, och att varje individ är där enbart i kapacitet av sig själv oh sitt eget tänkande. Själva det faktum att publiken består av ett flertal gör att fenomenet - den känsla av nervositet och/eller upprymdhet som en talare känner när denne står inför publik - uppstår. Denna känsla är ett socialt ting, ett socialt fenomen. Den finns i sig själv, oberoende av vilka specifika individer som finns i publiken.

En skyldighet är ett socialt ting. Den känsla av solidaritet som kollektivet skapar, skapar även en känsla av att vissa saker måste utföras. Må vara att de enskilda individerna inte medvetet syftar till att instifta denna känsla; den infinner sig likväl. I det samhälle av avancerad och organisk arbetsdelning som är vårat, smyger sig skyldigheter in i bilden genom tanken om att var man och kvinna skall göra rätt för sig genom det goda arbetet.

På ett kollektivt plan betyder detta att den som uppfyller sin del av arbetsdelningen – vilken del som helst – uppfyller sin del av skyldighetskakan . Den som däremot inte gör det är en osolidarisk person, och bör betraktas och behandlas som en sådan. Detta går oerhört igen i den arbetspolitiska ideologins insisterande på full sysselsättning, i den kollektiva norm som postulerar att en icke arbetande människa är arbetslös snarare än en fullvärdig medborgare. Solidariteten sträcker sig till den arbetande, och om den sträcker sig till de arbetslösa så är det snarare på nåder än på grund av en genuin känsla av ansvar och solidaritet för samtliga invånare i det lokala samhället. Eller, rättare, så går det att säga att det finns en åtskillnad mellan medborgare och arbetslösa – och den som utan giltigt skäl inte arbetar försöker bara undfly sina skyldigheter! Den som icke arbetar skall icke få ta del av kollektivets osolidariska solidaritet.

#

2. Berger och religionen

Berger skriver om den sociala verklighetens sociala konstruktion. Den verklighet vi lever i är inte en verklighet grundad i strikt och ofrånkomlig ontologisk nödvändighet, som enbart och endast och utan någon som helst möjlighet till överklagan kan vara som den är. Den är snarare skapad via och genom en kontinuerlig mänsklig aktivitet, mental så väl som fysisk, men främst social.

Att verkligheten – så som vi lever i den – är socialt konstruerad innebär inte att den inte är beständig. När den väl är på plats tenderar den att fortsätta vara på plats. Likt alla konstruktioner står sociala sådana fast när de väl fått ett starkt fundament i tid och rum. Mänsklig aktivitet tar sig således vissa fasta former över tid. När dessa former stabiliserats och formerats tar de sig en existens utanför människorna som sådan. De externaliseras, blir externa ting i sig själva.

Now, för att de sociala konstruktionerna ska vara beständiga över tid så måste de människor som är inblandade i deras upprätthållande bytas ut. Människor har en viss livslängd, och denna är till sin natur finit och begränsad. För att de sociala konstruktionerna ska kunna överleva längre än en generations tid så måste det finnas en mekanism för att överföra dem från redan existerande människor till framtida sådana. En nyfödd människa har ingen aning om de sociala konstruktionerna som råkar vara på modet i den externa yttervärld som är det samhälle hon blivit född in i, och måste därför ta till sig dessa konstruktioner via inlärning. Berger använder begreppet internalisering för att beteckna denna de yttre strukturernas övergång till inre sådana.

Internalisering är den process där en enskild individ tar till sig de en gång externaliserade strukturer som skapats av och skapar människan. Till en början kanske de framstår som främmande, men allt eftersom den pedagogiska processen – hur den än är utformad – fortgår, så blir de mer och mer självklara, mer och mer inre natur. I och med att människan spenderar mer tid i och arbetar mer med de verktyg som skapas av dessa strukturer, så blir de mer och mer ontologiskt självklara. De går från att vara någonting som en gång är inlärda, till någonting som rätt och slätt bara är, rakt upp och ner, utan större ansträngning. Tecknet på en lyckad internalisering är att den internaliserande processen kommer i skymundan, faller i glömska, och det internaliserade i stället framstår som ett evigt och fundamentalt ontologiskt grundfaktum. Vatten är vått, gräset är grönt, bordsben bör täckas med bordsduk så att inga orena tankar förleder ungdomen.

Ett av de viktigare elementen för att denna internalisering effektiv är religionen.  Religionen tjänar som en slags evig påminnare om de eviga och oföränderliga sanningarna som är så pass grundläggande att de måste tvingas in i den glömske men läraktige människan, samtidigt som ursprunget till den sociala konstruktionen skjuts ur sikte. Genom att ge goda skäl för att göra så som andra redan gör, göra så som de redan införstådda redan gör, undanröjer den moment av motstånd som skulle kunna uppstå om dessa handlingar skulle behöva motiveras i och för sig själva. När deltagandet i det lokala sociala livets ritualer kan motiveras med att det ligger i gudarnas natur att drabba den som inte deltar med diverse väl valda förbannelser, eller när det är en nödvändig del av det eviga framstegets framskridande, eller när det ligger i fosterlandets sak att delta, så blir det oerhört mycket lättare att övertyga folk om att internalisera de mest kontraintuitiva av strukturer. Religionen ger påtagliga och övertygande skäl till varför verkligheten är på ett visst sätt, och precis likadana skäl till att anpassa sig till den.

Det går inte att komma ifrån att även religionen är ett resultat av människans externaliserande/internaliserande aktivitet. Även religionen är en social konstruktion. Den intar dock en slags metanivå, i och med att den tillskriver varat en mer systematisk mening än de mer banala konstruktionerna. Det går att lära sig alla aspekter och nyanser och detaljer som måste beaktas i en mer ytlig konstruktion, men den som vill förstå dessa på riktigt måste även ta med den religiösa konstruktionens förklaringar och kausalimpliceringar i beräkningen. En aktivitet är måhända ett resultat av en för länge sedan begången externaliserad ritual, men dess utförande i nuet kanske inte utförs av samma internaliserade anledning nu som då. Religionen kan mycket väl ställa sig som ett filter mellan aktivitet och förståelse, som ett extra lager av mening som interpunkterar den förståelse av den aktivitet som pågår.

När det kommer till skyldigheter gäller det särskilt att skilja mellan dessa moment, aktivitet och förståelse. Deltagande i en socialt konstruerad aktivitet är mer eller mindre valfritt, men deltagande i den lokala socialt konstruerade religionen är det inte - hur den än tar sig form. Principen är densamma i en polyteistisk stamreligion som i en sekulariserad övertro till det eviga framstegets eviga framstegande. Det individen gör spelar inte lika stor roll som den anledning hon tillskriver det hon gör. Hennes skyldighet är inte att bevara aktiviteten som sådan, utan att bevara den metaförståelse för aktiviteterna som religionen instiftar. Skyldigheten ligger inte i att göra så som resten av den sociala gruppen gör på ett internaliserat men oreflekterat vis, utan i att genom sitt agerande externalisera ett sådant arv att religionen som sådan kan tolka den på ett begripligt och konstruktivt vis. Målet är, som synes, att göra det lättare för nästa generation att internalisera det redan externaliserade.

Människans korta livslängd ligger förstås som ett underliggande moment till allt detta. Det skulle inte behövas någon religion om människan levde för evigt och nya människor inte dök in i bilden. Alla skulle alltid-redan veta vad de höll på med, och internalisering och all aktivitet som råder kring denna skulle vara en väldigt onödig procedur. Bara i ljuset av att människor föds och dör blir strukturernas internalisering någonting som måste göras om och om och om igen.

#

3. Bauman och den individuella alienationen

Zygmunt Bauman är ett inte helt självklart namn i sammanhanget, även om han har en tendens att dyka upp lite varstans. Han skriver bland annat om tradition, i följande ordalag från På spaning efter politiken:

Begreppet tradition är paradoxalt, eftersom det talar om en sak men förutspår något helt annat och inte kan göra annat; det förnekar i praktiken vad det bedyrar i teorin. Det får oss att tro att det förflutna binder vårt nu; men det förutspår (och utlöser) vår nuvarande och framtida strävan att konstruera ett ”förflutet” som vi behöver eller vill vara bundna vid.

Vilket onekligen sätter tonen för Baumans tänkande. Traditionen, det som i kraft av att ha varit med visst patos föreslår att det ska vara även i dag, är inte helt självklar. Å ena sidan är det förvisso sant att saker och ting har varit som de har varit; å andra sidan är det sant att det krävs en hel del medveten och konsekvent ansträngning för att de ska fortsätta vara som de har varit. Å ena sidan är saker tradition; å andra sidan är det ibland så mycket lättare att bara strunta i traditionen och göra någonting, tja, annat. Ingenting som är behöver vara som det är, men det är ändå, i och med att det har genomgått formaliteten att faktiskt ha tillblivit.

Problemet med traditioner och andra konstruerade förklaringar för återkommande beteenden är att de alltid, med nödvändighet, missar någon aspekt av verkligheten, som därigenom förblir oförklarad. Varje oförklarat fenomen leder till att tankar om att saker och ting inte nödvändigtvis behöver vara som de har varit dyker upp, och eventuellt blir de oförklarade hålen i konstruktionen lite för stora för att den ska kunna upprätthållas.

Samtidigt är sakers nuvarande och dåvarande tillstånd det vi har att utgå från. Vi befinner oss inte i ett abstrakt tomrum, frånskilt och bortskuret från världen i en anda av total nihilistisk frihet. Vi befinner oss i och med världen, och måste verka i och med den. Individen måste i sitt skapande av nya värden på nya stentavlor använda de värden som redan är inskrivna på de befintliga stentavlorna. Traditionen må ha sina brister, men det är den utgångspunkt vi har.

I Postmodern Ethics skriver den gode Bauman om just detta. Individens etiska och moraliska skyldigheter tillskrivs honom eller henne genom traditionens bevarande och uppfordrande kraft, men i och med traditionens frånfälle och den sen- eller postmoderna epokens inträde har ansvaret för att reglera individens måsten förskjutits till honom eller henne själv. Där det tidigare fanns enorma institutioner som med ofrånkomlig och oemotsäglig auktoritet klargjorde för individen att vissa saker utgjorde absoluta måsten vars ouppfyllande skulle leda till ett mycket absoluta straff, så finns det idag en kakofoni av mindre institutioner som alla vill göra anspråk på att ha ärvt den tidigare institutionens legitimitet, om än inte dess vapenarsenal. Det finns många röster som säger att individen bör och måste vissa saker, men i sista hand är det individen själv som på autonoma grunder avgör vad som måste eller inte måste göras.

Detta medför en oerhörd osäkerhet för individens del huruvida ha eller hon gör rätt eller fel. Där det tidigare fanns klara riktlinjer om att den som följer en viss uppsättning regler är garanterad en plats i valfri version av himmelen, är det idag bara individens eget samvete som sätter gränserna, må vara antingen uppåt eller nedåt. Det kan antingen säga att individen, i hennes görande av någon specifik välgörenhetsakt, har uppfyllt sina skyldigheter gentemot samhället; eller säga att hon ännu inte gjort tillräckligt, att det krävs ännu fler insatser och ännu fler ansträngningar. Den tidigare kollektiva säkerheten om vilka skyldigheter som är absoluta är ersatt av en individuell osäkerhet om den egna insatsens värde.

Han skriver vidare att det i denna vår sen- eller postmoderna samtid är omöjligt att veta säkert vilken effekt ens insatser och ansträngningar har på samhället och världen. De traditionella krav och måsten som var gällande tidigare var främst anpassade till en omedelbart medmänsklig skala. Slå inte dina barn, mörda inte din nästas fru, ät inte den förbjudna frukten – det är ganska självklara krav vars implikationer är tillämpbara på livsvärldens fenomenologiska manifestationer. Den sen- eller postmoderna människans handlingar och ageranden har dock effekter som går utöver och bortom den egna livsvärlden. Det individen gör får konsekvenser för människor hon aldrig träffat, aldrig kommer att träffa och förmodligen aldrig ens kommer att ha anledning att ens snudda vid tanken på deras existens. Världen är större än individen kan förstå, men inte större än att hon påverkar den genom sitt varande och görande, på gott och ont.

Det är därmed inte bara svårt att utvärdera huruvida ens skyldigheter gentemot ens medmänniskor uppfylls, i brist på självklara traditioner och konventioner att falla tillbaka på. Det är dessutom omöjligt att utvärdera om ens skyldigheter gentemot samhället och världen som sådan uppfylls, i och med att det är omöjligt att fånga in alla konsekvenser av ens agerande för alla inblandade. Det finns ingen kognitiv ram för ett sådant infångande, och det vore dessutom omöjligt att skapa en sådan – den mänskliga livslängden är allt för kort för att hinna med ett sådant företag.

De försök att skapa en provisorisk och någorlunda vardagligt funktionell sådan drabbas dessutom av samma problem som traditionen – de försök att konstruera en förklaring och motivering för sakers inträffande och görande missar med nödvändighet detaljer och aspekter av verkligheten, och skapar i sista hand mer förvirring än de klargör. När ett hål i förklaringsmodellen fylls igen fylls det inte igen helt, utan skapar i stället två nya hål runt omkring den förklaring som syftar till att täcka igen det. Målsättningen att vara heltäckande är dömd att vara en evigt ouppfylld sådan, och individens etiska förståelse av världen är likaledes dömd att vara ett evigt och konstant pågående arbete under ständig revidering.

#

4. Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

För att kort sammanfatta det som sagts ovan så har vi arbetets ofrånkomliga skyldighet att utföras, den mer frånkomliga men väl önskvärda skyldigheten att göra sig begriplig för den samtida och framtida intersubjektiva religiösa förståelsen, samt individens subjektiva osäkerhet huruvida hennes insats är tillräcklig eller ej. Dessa samspelar och synergerar till ett aggregat av skyldigheter och friheter som tjänar till att definiera individens förhållande gentemot samhället under hennes korta livs tid. Eller, för att uttrycka det dramatiskt, utgör det straff individen är dömd till på livstid genom att födas in i det samhälle som är det mänskliga – må vara med vissa variationer över tid och rum.

Som synes från Durkheim så är arbetet en nödvändig del i den moderna tidens solidaritetsskapande process. Där den mekaniska solidariteten har försvunnit är det i stället det kollektiva strävandet mot ett gemensamt mål, om än med individuella metoder och arbetsredskap, som är grunden för att samhället hålls ihop. Den arbetande människan som drar sitt strå till stacken är en god människa, och förtjänar att behandlas och betraktas som en sådan.

Denna inställning till arbetet har sedan externaliserats och internaliserats och upphöjts till religionens status i den process som Berger beskriver. Nödvändigheten har upphöjts till dygdens status, och används därefter för att förklara och definiera människans åtaganden i världen. Det är nödvändigt att arbeta för att bli en del av den lokala sociala gemenskapen, alltså är det även en nödvändig del av det goda och ideala livet. Inställningen att arbetet är nyckeln till det goda har internaliserats av det stora flertalet, och den som av någon anledning råkat hamna utanför arbetsmarknaden exkluderas – externaliseras – från samma flertal.

Med Bauman i bakhuvudet vet vi dock att alla former av förklaringar och slutgiltiga svar alltid lämnar någon aspekt oförklarad och obesvarad, och att individens självtvivel är endemiskt. Den fråga som även den arbetande individen kommer att drabbas av eventuellt är huruvida det arbete hon utför är ett gott arbete, i betydelsen att dess effekter är positiva för en själv och/eller för andra. Eller, i förlängningen, huruvida inkludering i den lokala gemenskapen är ett moraliskt självändamål.

Detta ställer individen i en något knivig situation. Å ena sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att överleva. Nyckeln till överlevnad i samhället går via att solidariskt arbeta med – någonting, vad som helst. Å andra sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att göra gott mot sig själv, sina medmänniskor och sin (om)värld. Nyckeln till denna strävan är dels att överleva, och dels att förstå den värld som ska förbättras. Å tredje sidan är hon, denna gång utan pardon, skyldig att på något sätt göra sig förstådd för sina medmänniskor, att med hjälp av de internaliserade (en gång externaliserade) medel som står till hennes förfogande bringa någon slags klarhet till sin situation och ståndpunkt. Nyckeln till detta är att först överleva, sedan förstå sin omvärld i någon del av all dess externa omfattning och sist att göra bruk av denna överlevande förståelse. Knivigheten uppstår om och/eller när individen inser att överlevnadens krav tvingar honom eller henne att göra saker som kanske står i rak motsats till hans eller hennes samvetes goda sak. Skyldighet står mot skyldighet, men den ena har den fysiska och sociala överlevnaden som argument för sin sak.

Make no mistake. Individen måste inte överleva. Individen måste inte göra gott. Det är inte inskrivet i människans eller individens fundamentala grundval med stora inristade och otvetydiga bokstäver förgyllda med guld och ackompanjerade av tusen änglakörers gudomliga sång att överlevnad och/eller samvete måste inträffa. Individen kan välja att ta livet av sig. Individen kan välja att vara ond. Inget förutom hon själv kan, i sista hand, förhindra henne från detta. Hon kan, däremot, inte välja att vara obegriplig. Surrealisterna och dadaisterna gjorde ett heroiskt försök, och deras misslyckande är nu internaliserat i den efterlevande konstvärlden som en ofrånkomlig del av varje försök att förklara både den moderna konsten och det moderna samhället. Individens överlevnad spelar ingen roll för världens gång och individens samvete är en privatsak, men den ständigt pågående processen där en individs agerande är en del av en annans internaliserande är den axel som den sociala världen snurrar kring.

Men – och detta är ett stort men – om – och detta är ett stort om – individen väljer att överleva och att vara etisk så inställer sig dessa skyldigheter per automatik: Hon måste ansluta sig till den lokala arbetsreligion som råder i just hennes del av vår moderna värld; hon måste sätta sig in i och ta ställning till de olika problematiska och komplicerade situationer som utgör hennes lokala livssituation; och hon måste ansluta sig till den lokala traditionen för förståelse av verkligheten utöver den arbetsrättsliga. Dessa skyldigheter infinner sig enbart och endast om individen aktivt väljer att följa sitt bokstavliga och bildliga hjärta - och de förblir skyldigheter enbart och endast så länge hon fortsätter att göra det.

Individens skyldigheter gentemot samhället är med andra ord en vidareutveckling av de krav hon ställer på sig själv och sitt samvete. De krav samhället ställer på henne antar bara karaktären av skyldigheter om hon erkänner dem som sådana och internaliserar dem som det rätta att göra. Individen har ingen skyldighet att överleva, ingen skyldighet att vara moralisk, men om hon vill vara ett levande och moraliskt subjekt så måste hon göra det på samhällets villkor, i och genom samhället. Det är bara i relationen och interaktionen med andra människor som moral kan uppstå, och om denna relation och interaktion ska finnas så måste individen vara en del av samhället. Då och endast då kan vi tala om skyldigheter mot samhället - inte samhället som gud, inte samhället som ideologi, inte ens samhället som samhälle, utan samhället som samvetets frivilliga krav att vara god mot andra människor.

Den individ som tar på sig det samvete som krävs för att vilja göra gott för ett större flertal människor tar onekligen på sig en enorm uppgift. Den är inte bara enorm, utan enormare än hon själv kan förstå. För att effektivt kunna komma igång med att genomföra den behöver hon därmed hjälp med den. Både hjälp med att förstå den och hjälp med att aktivt arbeta för dess genomförande. Hennes bästa medel för detta är därmed kommunikation och samarbete – externalisering av de egna tankarna till religiöst och intersubjektivt begripliga artefakter och praktiker . Dessa externaliserade sociala ting kan, eventuellt, komma att uppnå religiös och meningsgivande status i det omgivande samhället, men det kräver att de externaliserade tankarna och praktikerna grundligt tänks igenom och utformas innan de externaliseras. Ju mer genomtänkta de är, desto bättre rustade är nuvarande och framtida generationer att möta kraven från det egna samvetet, om och/eller när de dyker upp. Det är omöjligt att veta vilka konsekvenser ens delgivna tankar kommer att få på omgivningen - goda, dåliga eller likgiltiga; i vilket fall så är det till allas fördel att försöka förstå världen och försöka förbättra den utifrån denna förståelse. Och, än mer, att externalisera denna förståelse.

Att lära sig så mycket som möjligt om världen, att ta till sig ständigt nya aspekter och nyanser, att vidga sina vyer, att samtala med människor, att lära sig att tala som en tänker och tänka som en talar, att på många olika sätt och vis internalisera världen och sedan åter externalisera den på ett vis så att ens medmänniskor hajar till och börjar tänka med både hjärta, hjärna, samvete och arbetsvilja – det verkar, från min ståndpunkt, vara den främsta av skyldigheter vi individer har gentemot samhället/samvetet här i vår korta existens i denna värld. Om vi vill. Om vi, på något sätt, lyckas ta oss förbi den rena överlevnadens ständiga kamp och insisterande på att uppta vår uppmärksamhet. -

Du måste inte göra världen till en bättre plats. Men det uppskattas.

Skrivande som självgenererande kompetens

Läsande och skrivande är oerhört centrala förmågor i vårt samhälle. Skolväsendet spenderar en närmast oroväckande stor andel av sina resurser och av elevernas tid åt att lära dem dessa, och när metamorfosen från elev till student tar plats så är den vanliga upptäckten att det krävs massvis av både skrivande och läsande för att klara sig i universitetslivet. För att inte tala om arbetslivet och dess mer eller mindre logiska krav. Om det är att vara en trasig människa att inte ha en mobiltelefon, så är det nära nog likvärdigt med att knappt leva upp till kriterierna för medlemskap i det mänskliga släktet att inte kunna läsa och skriva.

Att lära sig hantera textmediet - både som konsument och som producent - är därmed av central vikt. Det kanske inte är nödvändigt att bli en Marcel Proust och lyckas skriva 600 intressanta sidor skönlitterär text där protagonisten inte gör någonting annat än att ligga i sängen och undra om det inte är dags att göra någonting snart, men någon slags hantverksskicklighet är nödvändig vad en än försöker sig på att göra under livets gång i ett samhälle som vårt. Det tar förvisso inte allt för många år att nå upp till denna miniminivå, och vissa skulle säga att den ligger någonstans i stil med en tioårings nivå, men att det över huvud taget finns en miniminivå säger mer än dess exakta placering.

Läsande och skrivande är sammanlänkade, men de är inte identiska. Det går att vara en fenomenal läsare men inte kunna formulera sig för fem öre, och det är teoretiskt möjligt att knappt kunna läsa sig igenom baksidan av ett mjölkpaket men ändå formulera den mest rörande av poesi. (Ja, det är postmodernismens fel. Mestadels.) Rent generellt gäller dock att ju mer en läser, desto bättre blir en på att både läsa och skriva, och mutatis mutandis för ökat skrivande. Övning är färdighet även här.

En sak som skiljer läsandet och skrivandet från andra förmågor, så som förmågan att laga mat eller att cykla eller att påta i trädgården, är att det inte direkt finns någon övre gräns för den. Matlagning må vara en svår konst, men eventuellt så uppnås det perfekta sättet att koka en nudel. Det perfekta sättet att få till en text ligger dock ständigt utom räckhåll. James Joyce var någonting på spåren i sina märkligare verk, men även om det finns ungefär lika många tolkningar av Finnegans Wake som det finns läsare, så finns det inga större tvivel om att den kunde göras bättre. Inte bättre som i mer begriplig - Joyces texter ligger liksom inte inom ramen för vad som ska förstås - men väl som i mer intressant. Att det går att utläsa löjligt mycket ur skiftningarna och samspelen mellan olika ömsesidigt uteslutande men samtidigt närvarande tolkningar är en sak, men det innebär inte riktigt att det som utläses är helt intresseväckande.

För de av er som på goda grunder inte läst Joyce och på lika goda grunder inte tänkt göra det så kan det sägas att den gode James konsekvent använde sig av felstavningar, ordlekar, konvulerade syftningar, oklara subjekt, irriterande grepp och ibland rena jobbigheter (så som att, säg, skippa det här med punkter och kommatecken och dylikt i femtio sidor eller så) för att åstadkomma en litterär effekt. Regler för gott språkbruk och sunda vanor vid formulerandet av begripliga och sammanhängande texter antar mer karaktären av att vara valfria tips från coachen att lyssna eller inte lyssna till. Det är inte det att hen inte visste vad hen gjorde - hen visste precis vad hen höll på med, och gjorde det ändå. (Ja, postmodernismen är Joyces fel. Delvis.)

Som tur är så behöver vi inte alltid veta vad vi gör när vi skriver saker. För det mesta behöver vi bara ha ett vagt hum om att det vi ska göra brukar göras på ett visst sätt, och sedan låta detta görande bli en vana. Många goda författare säger att de inte riktigt vet hur de gör för att få till sina texter, men lyckas ändå spotta fram text efter text efter text med samma goda poänger. De som skriver kortare texter, så som en ansökan om bygglov till kommunen, behöver inte ens veta att de skriver en text - de skriver en ansökan, och det är någonting helt annat än en text med tillhörande pretentioner.

På samma sätt behöver vi inte veta vad vi gör när vi läser. Många gånger behöver vi inte ens komma ihåg vad karaktärerna i en viss skildring heter för att få ut någonting av den - även när vi inte läser Joyce. Det är inte helt nödvändigt att medvetet tänka på just den här att texten gör vissa märkliga saker som andra texter inte gör, utan det går vanligtvis att sätta på sig standardläsglasögonen som fungerar till alla andra texter. Det är ord på en sida, och kan läsas som sådana - varför göra läsandet svårt för sig med alla dessa detaljer?

Om jag bara har lyckats pränta in en enda sak så här långt, så hoppas jag att det är någonting i stil med att texter - och läsandet och skrivandet av dem - är långt mer komplicerade än vad de kanske till en början ser ut. För att inte tala om förhållandet mellan läsande och skrivande. Det går förstås att nöja sig med att lära sig the basics och vara klar med det, precis som det går att lära sig aritmetik och vara klar med matematiken, men det ska inte förnekas att det finns en hel del spännande en kan göra med de mer utvecklade formerna av algebra. Så fort ens förhållande till texten når en viss punkt så framstår allt som så väldigt mycket annorlunda - och då menar jag bokstavligen allt.

Grunderna i varje förhållande till textproduktion är att det är någonting som ska sägas, och att detta ska sägas på ett effektivt sätt. Det finns - bevisligen - vissa sätt att skriva en text på som på ett effektivare sätt än andra förmedlar det som ska sägas. Ju duktigare en blir på att förhålla sig till texten, desto intuitivare och lättare blir det att komma fram till hur texten ska läggas upp så att det som ska sägas kommer fram ordentligt.

Detta någonting som ska sägas blir ibland även det som måste sägas. När vi lämnat grunderna bakom oss så har vi börjat inse att det som måste sägas inte alltid är allt som skulle kunna sägas, och att det finns en hel del saker som i praktiken inte är kan sägas eftersom det tvång att säga vissa saker som råder i sig självt utesluter vissa andra saker från att sägas. För att ta ett konkret exempel så går det inte att säga "Heil Hitler!" följt av "nu inleds den demokratiska revolutionen, kamrater!". Det ena utesluter det andra, och det som måste sägas får företräde för det som kan sägas; när väl det första har sagts så har även en hel arsenal av andra saker antytts och anspelats på, och dessa osagda saker mellan orden är mer talande än om de skulle uttalas.

Denna kritiska hållning (att kunna se att saker och ting inte måste vara som de råkar vara är per automatik en kritisk hållning) leder eventuellt till tanken att detta uteslutande av vissa möjliga utsagor i praktiken är ett uteslutande av vissa subjekt, av vissa sätt att tänka eller vara. När det som ska och måste sägas inkluderar vissa grundläggande antaganden om världen, så blir det oerhört svårt att vara en sådan som inte delar dessa värderingar. Och här någonstans börjar det här inläggets rubrik att bli begriplig; skrivande som självgenererande kompetens.

Text handlar nämligen inte enbart om det som sägs, eller hur det sägs, eller om det får sägas, utan om vem det är som säger det som sägs. Texten konstruerar subjektet, med ord, och att kunna skriva blir därför en (i brutalt bokstavlig mening) självgenererande process. Att kunna skriva blir inte bara att kunna bygga en text som fungerar i det specifika sammanhang en råkar befinna sig i, utan än mer om att kunna bygga ett subjekt som fungerar över huvud taget. I första hand då ens eget, men även andras - läsarnas.

Ni förstår förstås vart jag vill komma. -

Krig och vardag

Krig är någonting de flesta av oss tvingats inse är någonting stort och svåröverskådligt. Inte minst genom den mångfald av filmer på temat krig som står att finna för den som letar. Vissa filmer försöker framställa krig som någonting heroiskt och ärofyllt som gör hjältar av unga män och ger även den mest oansenlige av ungvalpar en chans att tillsammans med andra oansenliga ungvalpar utföra stordåd i statens eller nationens (eller godhetens) tjänst; andra filmer försöker vara lite mindre rosenkindiga och framställa det hela i lite mer realistiska ordalag, med öppna sår, likmaskar, död, förruttnelse, psykiska trauman, extrem stress, utmattning, ovisshet om morgondagen kommer att infinna sig eller inte, den konstanta närvaron av saker som inte kommer tveka ens ett uns att döda en och, värst av allt, dålig mat.

Om jag vore elak så skulle jag säga att vardagen är skrämmande lik den andra bilden, men med andra förtecken. Det vore dock att göra det lätt för sig, och så ska vi inte ha det.

Även vardagen beskrivs på olika sätt i olika skildringar. Precis som med beskrivningen av krig så finns det en strömning som vill måla vardagen i glada färger och som insisterar på att det finns godhet och skönhet att finna även i de minstaste av små vardagliga ting om en bara håller ögonen öppna nog för att se det. Och så, förstås, den motsatta strömningen som i stället försöker beskriva den gråa måndagsmorgonens nyanslösa gråhet där dåtid, nutid och framtid blandats ihop i en grå sörja där ingen del går att skilja från de andra, och där prospekten för att lyckas med någonting alls är självdöda redan från början. (Förvisso brukar den senare bilden vanligtvis förändras av att protagonisten släpas med in i ett nytt sammanhang av någon snyggt uttänkt slump, men ändå.)

Om jag nu skulle säga att det finns en viss inneboende likhet mellan krig och vardag så skulle jag använda mig av ohederlig argumentation. Att både krig och vardagen framställts på liknande sätt vid olika tillfällen säger ingenting om varken krig eller vardag i sig, och att jämföra dessa diskurser handlar mer om att försöka kategorisera olika texter än om att jämföra krigets och vardagens realiteter.

Det finns tänkare som har försökt koppla samman krig och vardag på ett mer reellt plan. Paul Virilio skriver i sin bok Krig och film om hur de uppfinningar vi idag använder till vardags för att kommunicera med varandra - radio, mobiltelefoner, internet, the works - uppfanns av det militära för militärt bruk i krig. Detta låter förstås vid första anblick som ett upprepande av den klassiska maximen att krig är alla uppfinningars moder, och att uppfinningar som väl är uppfunna inte kan bli ouppfunna och därför lika gärna kan användas i stor skala. Vilket inte är särskilt kontroversiellt. Virilios twist är att det militära paradigm som dessa uppfinningar först placerades i - krigets - sakta men långsamt håller på att fasas över till det mer vardagliga, civila samhället tillsammans med uppfinningarna själva.

Innan vi fortsätter den här tankegången så lämpar det sig att stanna upp en stund och plocka upp en bok av den gamle Clausewitz . I sin tegelsten Vom Kreige går hen igenom ungefär samtliga aspekter och nyanser av vad krig är. Hen ger oss den något kontraintuitiva definitionen av krig så som varandes fortsättandet av politik med andra medel. Det kanske låter märkligt, men betänk varför krig uppstår. Det är inte alltid för att två folk hatar varandra - hatet tenderar att vara en produkt av kriget, snarare än ett upphov till det. Det är inte heller alltid så att krig är ett resultat av någon slags resursbrist hos folket i det krigsförklarande landet i fråga - även om det spelar in. Krig uppstår snarare, enligt Clausewitz, av att en stat ser någonting den vill ha i en annan stat, och använder militären som ett medel för att införskaffa detta. Politik med andra medel, som synes.

Hen fortsätter sedan med att skilja två olika slags mål som finns närvarande vid varje krig. Det första är det politiska målet, vilket i all korthet är vad regeringen i det krigande landet vill ha ut av kriget. Det andra är det militära målet, vilket är det mål militären behöver uppnå för att uppnå det politiska målet. Om målet med kriget helt enkelt är att expandera statens territorium så är det politiska och det militära målet detsamma, dvs intagandet och befästandet av territoriet i fråga. Om det politiska målet är lite luddigare, så är förhållandet mellan politiskt och militärt mål luddigare i samma grad. Utövandet av militär makt är dock fortfarande, som synes, ett medel snarare än ett mål i sig självt.

Det stående militära målet är alltid, i varje situation, att förstöra fienden. Eller, rättare, att förstöra fiendens möjlighet att utöva och frammana motstånd. Om fienden effektivt och totalt fråntagits sin förmåga att göra motstånd så har den egna sidan, per definition, vunnit. När fiendens arméer är avväpnade, skingrade eller på annat sätt oförmögna att utgöra ett hot mot en själv så har denne bara ett alternativ, och det är att ge en vad en vill ha, dvs uppfylla det politiska mål som kriget handlar om.

Vi ser här hur politik och motstånd är oupplösligt länkade till kriget som sådant. Politik är att vilja någonting, och om den politiska viljan är att införskaffa någonting någon har så har denne att antingen organisera någon slags motstånd mot denna vilja, eller att ge efter för den. Något tredje gives icke.

Tillbaka till Virilio. De militära uppfinningar som militären uppfunnit för att använda i diverse krigssituationer har sakta men långsamt funnit sig en väg in i det civila samhället, och sakta men långsamt har även det paradigm som frammanade dessa uppfinningar hakat på. Militären har, som sagt, alltid ett intresse av att hålla sina trupper redo att attackera fienden eller försvara sig mot densamma, att antingen göra motstånd mot deras försvar eller motstå deras attacker. Förmågan att snabbt organisera trupperna i olika manövrar via kommunikationsteknologi har med andra ord varit av centralt intresse för det militära, och är en kritisk del av varje sammandrabbning i fält.

När nu den militära teknologin blivit civil så har även detta tänkande börjat ta sig civila former. Vi bär alla med oss mobiltelefoner, och är alla redo att spontant förändra våra planer för att samordna oss när vi är ute i fält. Eller ute på stan. Vi gör det mer eller mindre automatiskt numera, och känner oss märkligt oförmögna när vi - av vilken anledning som helst - inte kan göra det längre. När mobilbatteriet tar slut så är det inte batteriet det är fel på - det är vi själva som är trasiga. Det är också så vi ser människor som, av någon anledning, väljer att leva utanför vår informationsteknologiska sfär - som trasiga människor.

Tanken om att vi kan samordna oss i ett kollektivt och effektivt motstånd blev desto mer påtaglig efter att Gategate skakade bloggosfären. Innan dess var det en latent modalitet att använda någon av de många möjligheter vi idag har att snabbt kommunicera att någonting ohemult är i farten; idag är det närmast något av en civil skyldighet att omgående rapportera missförhållanden och statliga övergrepp till det allmänna så fort det kommer inom synhåll. Det är inte helt klart vad vi gör motstånd mot eller till förmån för, men det är ändå ett ytterst påtagligt imperativ i våra vardagliga liv.

Now, detta är inte nödvändigtvis någonting negativt. Att kunna stå emot en de inneboende totalitära och förtryckande tendenserna i staten som sådan är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Att spontant kunna samordna ett möte på kort varsel för att diskutera vad som behöver göras i en akut situation kan ibland rädda liv. Men det är ändå värt att tänka över att även om vi i detta vårt avlånga land inte har varit i krig formellt sett på över två hundra år, så har kriget ändå en väldigt konstant närvaro i vår vardag. Inte som ett heroiskt äventyr eller som ett traumatiskt anfall av panikångest, utan mer som en ambivalent måndagsmorgon som inte riktigt är varken det ena eller det andra. Det ligger i luften, men vi kan inte direkt ta på det eller ens rikta ungefärliga ord mot det.

Det sägs ibland att dessa våra nya teknologier har förändrat vår vardag till oigenkännlighet. Jag tror vi knappt ens har börjat skrapa på ytan av sanningen i det uttalandet än. Eller ens börjat ana att vidden sträcker sig i kilometer snarare än i gamla tumregler rörande vad som är viktigt i livet; att respektera sin fader och sin moder blir fruktansvärt svårt när de lever i en annan vardag och en annan mentalitet än vad en själv gör. Våra nya teknologier för med oss nya tider och nya former av motstånd - men mot vad, och i vems namn?

Vad är denna vardag vi lever i? Egentligen?

Tid

Tid är någonting centralt i våra liv. Det är så centralt att det oftast används som det som definierar eller bäst beskriver vad livet är - vår tid på jorden, tiden som står till vårt förfogande, times of our lives. Vad vi än gör så gör vi det inom ramen för vad tiden tillåter; våra verk kanske lever vidare genom årtusendena, men vi själva lever bara genom årtiondena. Vi är medan tid är; om tiden skulle sluta göra sin grej så skulle även vi göra det.

Det ligger nära till hands att tala om tid i termer av kalendertid. Tid händer vanligtvis i våra sinnen i termer av timmar, dagar, veckor, månader; vanligtvis med någon slags mål i sikte. Nu är nu, deadlinen är då, och om jag ska hinna med det som ska hinnas med innan då så borde jag sätta igång nu. Deadline läggs till deadline, veckor till månader, och innan vi vet ordet av så har ett helt kalenderår gått utan att vi märkt av det. Vi närmast springer genom kalendern, springer genom tiden; förhoppningsvis springer vi inte genom livet.

Att nöja sig med att säga att tiden är identisk med kalenderns indelningar av den duger dock inte. Kalendern har ju trots allt sett olika ut vid olika tider, och om kalendern kan förändras så är den inte en fast grund att utgå från. Det har förts vissa resonemang angående huruvida vi - i betydelsen "vi som råkar vara på plats när diskussionen sker" - borde sparka igång en egen kalender utifrån ett eget sätt att mäta tiden bara för att det går. Jag vill inte fördjupa mig i olika kalendersystem eller detaljer så som om en borde utgå från solen eller månen eller årstiderna vd utformandet av sådana, utan passerar detta genom att nämna det och uppmana ert intresse att finna egna vägar.

Vad jag däremot vill fokusera lite närmare på är detta att tid och kalender inte är samma sak. Kalendrarna förändras ju över tid, men tiden själv förblir rimligtvis vad den alltid har varit medan den gör det den alltid har gjort. Dvs pågå. Det går alltså att tala om en slags objektiv tid - tiden i sig själv, som råvara som kan användas för att göra olika saker med. Eller i, om ni så vill. Tiden går och går, och bryr sig inte riktigt om vad vi gör; våra liv, våra drömmar, våra tankar, våra vänskaper, våra kärlekar - allt försvinner med tidens gång, en tidens blinkning i taget.

Vi vet ju alla förstås att tiden inte alltid inträffar i samma hastighet. Beroende på humör, situation och omständigheter så kan den antingen flyga eller flyta fram. Vi har alla varit i sammanhang där tiden tycks ha tagit semester eller till och med börjat gå baklänges, där sirap blir en sinnesbild av någonting snabbt framåtskridande. Vi har alla, dessutom, varit med om det motsatta, där en dag flugit förbi på ett ögonblick medan vi hade en allt för kort stund av lycka. Det finns med andra ord även en subjektiv tid, som rör sig i någon slags relation till sin objektiva motsvarighet.

Denna relation uttrycker vi ofta i klocktid. Om fyra timmar svept förbi likt ett tåg på räls så har saker gått fort, och om fem minuter lyckats med konststycket att klämma in hela romarrikets uppgångs och fall i sina sekundslag så har de gått en aning långsammare. Klocktid blir det närmaste vi har till en representation av objektiv tid - klockans likgiltighet inför vad vi gör med tiden blir en passande liknelse för tidens likgiltighet för oss som tänkande varelser. Klockan slår sekund efter sekund, oavsett om du lever eller dör; tiden går, ögonblick för ögonblick, och bryr sig inte nämnvärt om någonting alls.

Klocktid är dock inte alltid en pålitlig utgångspunkt för att planera sin vardag. I stället är det bättre att utgå från biologisk tid - dvs den tid som gått sedan en senast sov, åt, gick på toa, tränade, vilade osv. Som fysiska och biologiska varelser så finns det ett visst antal saker som vi måste göra, och som måste göras med viss regelbundenhet. Inte nödvändigtvis med klockans regelbundenhet, men likväl tillräckligt ofta för att vi inte ska kunna ignorera det.

När vi konfronteras med världens storhet och verkliga ålder så fungerar vare sig klocktid eller biologisk tid. Då är det bättre att tänka i termer av geologisk tid, där en livstid är ett ögonblick och där landskapets långsamma framväxt pågår i faser på flera miljoner år. Det paradoxala med den här tiden är att det samtidigt händer väldigt mycket och väldigt lite. Månens utseende växte exempelvis fram under den geologiska tidens gång, men samtidigt går det inte direkt att säga att månens historia är överdrivet actionfylld. Det vi ser idag formades av att asteroider kontinuerligt slog ned och med våld förändrade landskapet; samtidigt är denna kontinuitet som så att det slår ner ett par större stenar med vissa mellanrum, med massor av tid då det inte händer någonting särskilt mellan dessa händelser. Det går inte att leva geologisk tid på ett intressant sätt, men det går att sammanfatta det på ett sådant.

När det gäller att sammanfatta saker så är medial tid en alldeles speciell tidsform. Vissa nyheter har en livslängd och en tidsram som sträcker sig långt längre än vad någon någonsin skulle kunnat tro, medan andra nyheter blossar upp som en explosion och försvinner lika fort. Att försöka definiera någon slags enhet i vilken den mediala tiden kan mätas är svårt, även om vissa försök att använda en geografisk liknelse genom ord som "spaltkilometer" har gjorts. Medial tid finns på ett sublimt vis, ungefär som den där känslan precis innan solen kryper sig över horisonten i en sommargryning. Det är svårt att sätta ord på känslan, men den finns där. Det finns en viss tid då alla känner till något, och det går att referera till detta utan att behöva förklara det, men vid någon punkt övergår det från att vara samtid till att bli otid.

Många har också en arbetstid, som kan beskrivas med olika ord som heltid, deltid, flextid och övertid. (Halvtid är dock någonting annat.) Arbetstid är den tid då arbete traditionellt sett ska uträttas, och finns bara i kombination med fritid, då frihet ska uträttas. Det ena finns inte utan det andra, närmast per definition. Om du inte har någon arbetstid, utan bara fritid, så är du tydligen inte fri utan arbetslös. Om du däremot inte har någon fritid, och ditt liv helt och hållet består av arbetstid, så är du antingen försatt i slaveri eller en person som på något sätt lever sitt arbete; arbetet blir synonymt med hela livssituationen som sådan.

Företagen - i alla fall de över en viss storlek - har även de en egen tidsuppfattning. De har, mer eller mindre godtyckligt, valt att se världen som en ständig progression av tremånadersperioder, där det viktigaste är att i slutet av varje sådan inneha bättre siffror än i slutet av den föregående. Ju högre siffror desto bättre, men oavsett hur högt det blir så ska det bli högre nästa gång. Kvartalsrapportstiden är ett något rastlöst tidsperspektiv, onekligen.

Den politiska tiden liknar den mediala tiden, men har mer formella ramar att förhålla sig till i form av lagar, förordningar och författningar. Beroende på statsskick så är denna tid antingen kortare eller längre. Absolut monarki, exempelvis, räknas i termer av generationer, medan mer representativ demokrati räknas i årtal. Den politiska tiden avgör inte bara hur länge en viss makthavare sitter vid makten, utan även hur länge vissa frågor sitter i fokus. Vissa frågor är under debatt väldigt länge, medan andra självdör rätt fort; vissa makthavare sitter vid makten väldigt länge, medan andra dör under mystiska omständigheter. Likt den mediala tiden är det svårt att avgöra detta på förhand.

Inom retoriken finns det ett begrepp för den passande tiden - kairos. Kairos är det där perfekta ögonblicket då en kan ge det där perfekta svaret, då punschlinen gör sig som bäst. Vanligtvis brukar vi inte komma på vad som kunde sägas just där och då förrän långt efteråt, och då utbrister vi oftast - ack, om jag ändå hade sagt det! Vi vet att det hade varit det bästa av alla bästa svar, men ögonblicket är förbi. Men, hav förtröstan. Det kommer att komma fler perfekta ögonblick, och den som är uppmärksam kan se dem komma om de bara tittar tillräckligt noga.

På tal om passande tider så är det här nog en oerhört passande tid att avsluta. Huruvida jag lyckats med min stående ambition att hålla texten intressant, underhållande och lärorik är en öppen fråga, och jag tänker, som den gode poeten sade, låta tiden utvisa detta. -