Friday, February 26, 2010

Skrivande som självgenererande kompetens

Läsande och skrivande är oerhört centrala förmågor i vårt samhälle. Skolväsendet spenderar en närmast oroväckande stor andel av sina resurser och av elevernas tid åt att lära dem dessa, och när metamorfosen från elev till student tar plats så är den vanliga upptäckten att det krävs massvis av både skrivande och läsande för att klara sig i universitetslivet. För att inte tala om arbetslivet och dess mer eller mindre logiska krav. Om det är att vara en trasig människa att inte ha en mobiltelefon, så är det nära nog likvärdigt med att knappt leva upp till kriterierna för medlemskap i det mänskliga släktet att inte kunna läsa och skriva.

Att lära sig hantera textmediet - både som konsument och som producent - är därmed av central vikt. Det kanske inte är nödvändigt att bli en Marcel Proust och lyckas skriva 600 intressanta sidor skönlitterär text där protagonisten inte gör någonting annat än att ligga i sängen och undra om det inte är dags att göra någonting snart, men någon slags hantverksskicklighet är nödvändig vad en än försöker sig på att göra under livets gång i ett samhälle som vårt. Det tar förvisso inte allt för många år att nå upp till denna miniminivå, och vissa skulle säga att den ligger någonstans i stil med en tioårings nivå, men att det över huvud taget finns en miniminivå säger mer än dess exakta placering.

Läsande och skrivande är sammanlänkade, men de är inte identiska. Det går att vara en fenomenal läsare men inte kunna formulera sig för fem öre, och det är teoretiskt möjligt att knappt kunna läsa sig igenom baksidan av ett mjölkpaket men ändå formulera den mest rörande av poesi. (Ja, det är postmodernismens fel. Mestadels.) Rent generellt gäller dock att ju mer en läser, desto bättre blir en på att både läsa och skriva, och mutatis mutandis för ökat skrivande. Övning är färdighet även här.

En sak som skiljer läsandet och skrivandet från andra förmågor, så som förmågan att laga mat eller att cykla eller att påta i trädgården, är att det inte direkt finns någon övre gräns för den. Matlagning må vara en svår konst, men eventuellt så uppnås det perfekta sättet att koka en nudel. Det perfekta sättet att få till en text ligger dock ständigt utom räckhåll. James Joyce var någonting på spåren i sina märkligare verk, men även om det finns ungefär lika många tolkningar av Finnegans Wake som det finns läsare, så finns det inga större tvivel om att den kunde göras bättre. Inte bättre som i mer begriplig - Joyces texter ligger liksom inte inom ramen för vad som ska förstås - men väl som i mer intressant. Att det går att utläsa löjligt mycket ur skiftningarna och samspelen mellan olika ömsesidigt uteslutande men samtidigt närvarande tolkningar är en sak, men det innebär inte riktigt att det som utläses är helt intresseväckande.

För de av er som på goda grunder inte läst Joyce och på lika goda grunder inte tänkt göra det så kan det sägas att den gode James konsekvent använde sig av felstavningar, ordlekar, konvulerade syftningar, oklara subjekt, irriterande grepp och ibland rena jobbigheter (så som att, säg, skippa det här med punkter och kommatecken och dylikt i femtio sidor eller så) för att åstadkomma en litterär effekt. Regler för gott språkbruk och sunda vanor vid formulerandet av begripliga och sammanhängande texter antar mer karaktären av att vara valfria tips från coachen att lyssna eller inte lyssna till. Det är inte det att hen inte visste vad hen gjorde - hen visste precis vad hen höll på med, och gjorde det ändå. (Ja, postmodernismen är Joyces fel. Delvis.)

Som tur är så behöver vi inte alltid veta vad vi gör när vi skriver saker. För det mesta behöver vi bara ha ett vagt hum om att det vi ska göra brukar göras på ett visst sätt, och sedan låta detta görande bli en vana. Många goda författare säger att de inte riktigt vet hur de gör för att få till sina texter, men lyckas ändå spotta fram text efter text efter text med samma goda poänger. De som skriver kortare texter, så som en ansökan om bygglov till kommunen, behöver inte ens veta att de skriver en text - de skriver en ansökan, och det är någonting helt annat än en text med tillhörande pretentioner.

På samma sätt behöver vi inte veta vad vi gör när vi läser. Många gånger behöver vi inte ens komma ihåg vad karaktärerna i en viss skildring heter för att få ut någonting av den - även när vi inte läser Joyce. Det är inte helt nödvändigt att medvetet tänka på just den här att texten gör vissa märkliga saker som andra texter inte gör, utan det går vanligtvis att sätta på sig standardläsglasögonen som fungerar till alla andra texter. Det är ord på en sida, och kan läsas som sådana - varför göra läsandet svårt för sig med alla dessa detaljer?

Om jag bara har lyckats pränta in en enda sak så här långt, så hoppas jag att det är någonting i stil med att texter - och läsandet och skrivandet av dem - är långt mer komplicerade än vad de kanske till en början ser ut. För att inte tala om förhållandet mellan läsande och skrivande. Det går förstås att nöja sig med att lära sig the basics och vara klar med det, precis som det går att lära sig aritmetik och vara klar med matematiken, men det ska inte förnekas att det finns en hel del spännande en kan göra med de mer utvecklade formerna av algebra. Så fort ens förhållande till texten når en viss punkt så framstår allt som så väldigt mycket annorlunda - och då menar jag bokstavligen allt.

Grunderna i varje förhållande till textproduktion är att det är någonting som ska sägas, och att detta ska sägas på ett effektivt sätt. Det finns - bevisligen - vissa sätt att skriva en text på som på ett effektivare sätt än andra förmedlar det som ska sägas. Ju duktigare en blir på att förhålla sig till texten, desto intuitivare och lättare blir det att komma fram till hur texten ska läggas upp så att det som ska sägas kommer fram ordentligt.

Detta någonting som ska sägas blir ibland även det som måste sägas. När vi lämnat grunderna bakom oss så har vi börjat inse att det som måste sägas inte alltid är allt som skulle kunna sägas, och att det finns en hel del saker som i praktiken inte är kan sägas eftersom det tvång att säga vissa saker som råder i sig självt utesluter vissa andra saker från att sägas. För att ta ett konkret exempel så går det inte att säga "Heil Hitler!" följt av "nu inleds den demokratiska revolutionen, kamrater!". Det ena utesluter det andra, och det som måste sägas får företräde för det som kan sägas; när väl det första har sagts så har även en hel arsenal av andra saker antytts och anspelats på, och dessa osagda saker mellan orden är mer talande än om de skulle uttalas.

Denna kritiska hållning (att kunna se att saker och ting inte måste vara som de råkar vara är per automatik en kritisk hållning) leder eventuellt till tanken att detta uteslutande av vissa möjliga utsagor i praktiken är ett uteslutande av vissa subjekt, av vissa sätt att tänka eller vara. När det som ska och måste sägas inkluderar vissa grundläggande antaganden om världen, så blir det oerhört svårt att vara en sådan som inte delar dessa värderingar. Och här någonstans börjar det här inläggets rubrik att bli begriplig; skrivande som självgenererande kompetens.

Text handlar nämligen inte enbart om det som sägs, eller hur det sägs, eller om det får sägas, utan om vem det är som säger det som sägs. Texten konstruerar subjektet, med ord, och att kunna skriva blir därför en (i brutalt bokstavlig mening) självgenererande process. Att kunna skriva blir inte bara att kunna bygga en text som fungerar i det specifika sammanhang en råkar befinna sig i, utan än mer om att kunna bygga ett subjekt som fungerar över huvud taget. I första hand då ens eget, men även andras - läsarnas.

Ni förstår förstås vart jag vill komma. -

Flattr this

Tuesday, February 23, 2010

Krig och vardag

Krig är någonting de flesta av oss tvingats inse är någonting stort och svåröverskådligt. Inte minst genom den mångfald av filmer på temat krig som står att finna för den som letar. Vissa filmer försöker framställa krig som någonting heroiskt och ärofyllt som gör hjältar av unga män och ger även den mest oansenlige av ungvalpar en chans att tillsammans med andra oansenliga ungvalpar utföra stordåd i statens eller nationens (eller godhetens) tjänst; andra filmer försöker vara lite mindre rosenkindiga och framställa det hela i lite mer realistiska ordalag, med öppna sår, likmaskar, död, förruttnelse, psykiska trauman, extrem stress, utmattning, ovisshet om morgondagen kommer att infinna sig eller inte, den konstanta närvaron av saker som inte kommer tveka ens ett uns att döda en och, värst av allt, dålig mat.

Om jag vore elak så skulle jag säga att vardagen är skrämmande lik den andra bilden, men med andra förtecken. Det vore dock att göra det lätt för sig, och så ska vi inte ha det.

Även vardagen beskrivs på olika sätt i olika skildringar. Precis som med beskrivningen av krig så finns det en strömning som vill måla vardagen i glada färger och som insisterar på att det finns godhet och skönhet att finna även i de minstaste av små vardagliga ting om en bara håller ögonen öppna nog för att se det. Och så, förstås, den motsatta strömningen som i stället försöker beskriva den gråa måndagsmorgonens nyanslösa gråhet där dåtid, nutid och framtid blandats ihop i en grå sörja där ingen del går att skilja från de andra, och där prospekten för att lyckas med någonting alls är självdöda redan från början. (Förvisso brukar den senare bilden vanligtvis förändras av att protagonisten släpas med in i ett nytt sammanhang av någon snyggt uttänkt slump, men ändå.)

Om jag nu skulle säga att det finns en viss inneboende likhet mellan krig och vardag så skulle jag använda mig av ohederlig argumentation. Att både krig och vardagen framställts på liknande sätt vid olika tillfällen säger ingenting om varken krig eller vardag i sig, och att jämföra dessa diskurser handlar mer om att försöka kategorisera olika texter än om att jämföra krigets och vardagens realiteter.

Det finns tänkare som har försökt koppla samman krig och vardag på ett mer reellt plan. Paul Virilio skriver i sin bok Krig och film om hur de uppfinningar vi idag använder till vardags för att kommunicera med varandra - radio, mobiltelefoner, internet, the works - uppfanns av det militära för militärt bruk i krig. Detta låter förstås vid första anblick som ett upprepande av den klassiska maximen att krig är alla uppfinningars moder, och att uppfinningar som väl är uppfunna inte kan bli ouppfunna och därför lika gärna kan användas i stor skala. Vilket inte är särskilt kontroversiellt. Virilios twist är att det militära paradigm som dessa uppfinningar först placerades i - krigets - sakta men långsamt håller på att fasas över till det mer vardagliga, civila samhället tillsammans med uppfinningarna själva.

Innan vi fortsätter den här tankegången så lämpar det sig att stanna upp en stund och plocka upp en bok av den gamle Clausewitz . I sin tegelsten Vom Kreige går hen igenom ungefär samtliga aspekter och nyanser av vad krig är. Hen ger oss den något kontraintuitiva definitionen av krig så som varandes fortsättandet av politik med andra medel. Det kanske låter märkligt, men betänk varför krig uppstår. Det är inte alltid för att två folk hatar varandra - hatet tenderar att vara en produkt av kriget, snarare än ett upphov till det. Det är inte heller alltid så att krig är ett resultat av någon slags resursbrist hos folket i det krigsförklarande landet i fråga - även om det spelar in. Krig uppstår snarare, enligt Clausewitz, av att en stat ser någonting den vill ha i en annan stat, och använder militären som ett medel för att införskaffa detta. Politik med andra medel, som synes.

Hen fortsätter sedan med att skilja två olika slags mål som finns närvarande vid varje krig. Det första är det politiska målet, vilket i all korthet är vad regeringen i det krigande landet vill ha ut av kriget. Det andra är det militära målet, vilket är det mål militären behöver uppnå för att uppnå det politiska målet. Om målet med kriget helt enkelt är att expandera statens territorium så är det politiska och det militära målet detsamma, dvs intagandet och befästandet av territoriet i fråga. Om det politiska målet är lite luddigare, så är förhållandet mellan politiskt och militärt mål luddigare i samma grad. Utövandet av militär makt är dock fortfarande, som synes, ett medel snarare än ett mål i sig självt.

Det stående militära målet är alltid, i varje situation, att förstöra fienden. Eller, rättare, att förstöra fiendens möjlighet att utöva och frammana motstånd. Om fienden effektivt och totalt fråntagits sin förmåga att göra motstånd så har den egna sidan, per definition, vunnit. När fiendens arméer är avväpnade, skingrade eller på annat sätt oförmögna att utgöra ett hot mot en själv så har denne bara ett alternativ, och det är att ge en vad en vill ha, dvs uppfylla det politiska mål som kriget handlar om.

Vi ser här hur politik och motstånd är oupplösligt länkade till kriget som sådant. Politik är att vilja någonting, och om den politiska viljan är att införskaffa någonting någon har så har denne att antingen organisera någon slags motstånd mot denna vilja, eller att ge efter för den. Något tredje gives icke.

Tillbaka till Virilio. De militära uppfinningar som militären uppfunnit för att använda i diverse krigssituationer har sakta men långsamt funnit sig en väg in i det civila samhället, och sakta men långsamt har även det paradigm som frammanade dessa uppfinningar hakat på. Militären har, som sagt, alltid ett intresse av att hålla sina trupper redo att attackera fienden eller försvara sig mot densamma, att antingen göra motstånd mot deras försvar eller motstå deras attacker. Förmågan att snabbt organisera trupperna i olika manövrar via kommunikationsteknologi har med andra ord varit av centralt intresse för det militära, och är en kritisk del av varje sammandrabbning i fält.

När nu den militära teknologin blivit civil så har även detta tänkande börjat ta sig civila former. Vi bär alla med oss mobiltelefoner, och är alla redo att spontant förändra våra planer för att samordna oss när vi är ute i fält. Eller ute på stan. Vi gör det mer eller mindre automatiskt numera, och känner oss märkligt oförmögna när vi - av vilken anledning som helst - inte kan göra det längre. När mobilbatteriet tar slut så är det inte batteriet det är fel på - det är vi själva som är trasiga. Det är också så vi ser människor som, av någon anledning, väljer att leva utanför vår informationsteknologiska sfär - som trasiga människor.

Tanken om att vi kan samordna oss i ett kollektivt och effektivt motstånd blev desto mer påtaglig efter att Gategate skakade bloggosfären. Innan dess var det en latent modalitet att använda någon av de många möjligheter vi idag har att snabbt kommunicera att någonting ohemult är i farten; idag är det närmast något av en civil skyldighet att omgående rapportera missförhållanden och statliga övergrepp till det allmänna så fort det kommer inom synhåll. Det är inte helt klart vad vi gör motstånd mot eller till förmån för, men det är ändå ett ytterst påtagligt imperativ i våra vardagliga liv.

Now, detta är inte nödvändigtvis någonting negativt. Att kunna stå emot en de inneboende totalitära och förtryckande tendenserna i staten som sådan är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Att spontant kunna samordna ett möte på kort varsel för att diskutera vad som behöver göras i en akut situation kan ibland rädda liv. Men det är ändå värt att tänka över att även om vi i detta vårt avlånga land inte har varit i krig formellt sett på över två hundra år, så har kriget ändå en väldigt konstant närvaro i vår vardag. Inte som ett heroiskt äventyr eller som ett traumatiskt anfall av panikångest, utan mer som en ambivalent måndagsmorgon som inte riktigt är varken det ena eller det andra. Det ligger i luften, men vi kan inte direkt ta på det eller ens rikta ungefärliga ord mot det.

Det sägs ibland att dessa våra nya teknologier har förändrat vår vardag till oigenkännlighet. Jag tror vi knappt ens har börjat skrapa på ytan av sanningen i det uttalandet än. Eller ens börjat ana att vidden sträcker sig i kilometer snarare än i gamla tumregler rörande vad som är viktigt i livet; att respektera sin fader och sin moder blir fruktansvärt svårt när de lever i en annan vardag och en annan mentalitet än vad en själv gör. Våra nya teknologier för med oss nya tider och nya former av motstånd - men mot vad, och i vems namn?

Vad är denna vardag vi lever i? Egentligen?

Flattr this

Thursday, February 18, 2010

Tid

Tid är någonting centralt i våra liv. Det är så centralt att det oftast används som det som definierar eller bäst beskriver vad livet är - vår tid på jorden, tiden som står till vårt förfogande, times of our lives. Vad vi än gör så gör vi det inom ramen för vad tiden tillåter; våra verk kanske lever vidare genom årtusendena, men vi själva lever bara genom årtiondena. Vi är medan tid är; om tiden skulle sluta göra sin grej så skulle även vi göra det.

Det ligger nära till hands att tala om tid i termer av kalendertid. Tid händer vanligtvis i våra sinnen i termer av timmar, dagar, veckor, månader; vanligtvis med någon slags mål i sikte. Nu är nu, deadlinen är då, och om jag ska hinna med det som ska hinnas med innan då så borde jag sätta igång nu. Deadline läggs till deadline, veckor till månader, och innan vi vet ordet av så har ett helt kalenderår gått utan att vi märkt av det. Vi närmast springer genom kalendern, springer genom tiden; förhoppningsvis springer vi inte genom livet.

Att nöja sig med att säga att tiden är identisk med kalenderns indelningar av den duger dock inte. Kalendern har ju trots allt sett olika ut vid olika tider, och om kalendern kan förändras så är den inte en fast grund att utgå från. Det har förts vissa resonemang angående huruvida vi - i betydelsen "vi som råkar vara på plats när diskussionen sker" - borde sparka igång en egen kalender utifrån ett eget sätt att mäta tiden bara för att det går. Jag vill inte fördjupa mig i olika kalendersystem eller detaljer så som om en borde utgå från solen eller månen eller årstiderna vd utformandet av sådana, utan passerar detta genom att nämna det och uppmana ert intresse att finna egna vägar.

Vad jag däremot vill fokusera lite närmare på är detta att tid och kalender inte är samma sak. Kalendrarna förändras ju över tid, men tiden själv förblir rimligtvis vad den alltid har varit medan den gör det den alltid har gjort. Dvs pågå. Det går alltså att tala om en slags objektiv tid - tiden i sig själv, som råvara som kan användas för att göra olika saker med. Eller i, om ni så vill. Tiden går och går, och bryr sig inte riktigt om vad vi gör; våra liv, våra drömmar, våra tankar, våra vänskaper, våra kärlekar - allt försvinner med tidens gång, en tidens blinkning i taget.

Vi vet ju alla förstås att tiden inte alltid inträffar i samma hastighet. Beroende på humör, situation och omständigheter så kan den antingen flyga eller flyta fram. Vi har alla varit i sammanhang där tiden tycks ha tagit semester eller till och med börjat gå baklänges, där sirap blir en sinnesbild av någonting snabbt framåtskridande. Vi har alla, dessutom, varit med om det motsatta, där en dag flugit förbi på ett ögonblick medan vi hade en allt för kort stund av lycka. Det finns med andra ord även en subjektiv tid, som rör sig i någon slags relation till sin objektiva motsvarighet.

Denna relation uttrycker vi ofta i klocktid. Om fyra timmar svept förbi likt ett tåg på räls så har saker gått fort, och om fem minuter lyckats med konststycket att klämma in hela romarrikets uppgångs och fall i sina sekundslag så har de gått en aning långsammare. Klocktid blir det närmaste vi har till en representation av objektiv tid - klockans likgiltighet inför vad vi gör med tiden blir en passande liknelse för tidens likgiltighet för oss som tänkande varelser. Klockan slår sekund efter sekund, oavsett om du lever eller dör; tiden går, ögonblick för ögonblick, och bryr sig inte nämnvärt om någonting alls.

Klocktid är dock inte alltid en pålitlig utgångspunkt för att planera sin vardag. I stället är det bättre att utgå från biologisk tid - dvs den tid som gått sedan en senast sov, åt, gick på toa, tränade, vilade osv. Som fysiska och biologiska varelser så finns det ett visst antal saker som vi måste göra, och som måste göras med viss regelbundenhet. Inte nödvändigtvis med klockans regelbundenhet, men likväl tillräckligt ofta för att vi inte ska kunna ignorera det.

När vi konfronteras med världens storhet och verkliga ålder så fungerar vare sig klocktid eller biologisk tid. Då är det bättre att tänka i termer av geologisk tid, där en livstid är ett ögonblick och där landskapets långsamma framväxt pågår i faser på flera miljoner år. Det paradoxala med den här tiden är att det samtidigt händer väldigt mycket och väldigt lite. Månens utseende växte exempelvis fram under den geologiska tidens gång, men samtidigt går det inte direkt att säga att månens historia är överdrivet actionfylld. Det vi ser idag formades av att asteroider kontinuerligt slog ned och med våld förändrade landskapet; samtidigt är denna kontinuitet som så att det slår ner ett par större stenar med vissa mellanrum, med massor av tid då det inte händer någonting särskilt mellan dessa händelser. Det går inte att leva geologisk tid på ett intressant sätt, men det går att sammanfatta det på ett sådant.

När det gäller att sammanfatta saker så är medial tid en alldeles speciell tidsform. Vissa nyheter har en livslängd och en tidsram som sträcker sig långt längre än vad någon någonsin skulle kunnat tro, medan andra nyheter blossar upp som en explosion och försvinner lika fort. Att försöka definiera någon slags enhet i vilken den mediala tiden kan mätas är svårt, även om vissa försök att använda en geografisk liknelse genom ord som "spaltkilometer" har gjorts. Medial tid finns på ett sublimt vis, ungefär som den där känslan precis innan solen kryper sig över horisonten i en sommargryning. Det är svårt att sätta ord på känslan, men den finns där. Det finns en viss tid då alla känner till något, och det går att referera till detta utan att behöva förklara det, men vid någon punkt övergår det från att vara samtid till att bli otid.

Många har också en arbetstid, som kan beskrivas med olika ord som heltid, deltid, flextid och övertid. (Halvtid är dock någonting annat.) Arbetstid är den tid då arbete traditionellt sett ska uträttas, och finns bara i kombination med fritid, då frihet ska uträttas. Det ena finns inte utan det andra, närmast per definition. Om du inte har någon arbetstid, utan bara fritid, så är du tydligen inte fri utan arbetslös. Om du däremot inte har någon fritid, och ditt liv helt och hållet består av arbetstid, så är du antingen försatt i slaveri eller en person som på något sätt lever sitt arbete; arbetet blir synonymt med hela livssituationen som sådan.

Företagen - i alla fall de över en viss storlek - har även de en egen tidsuppfattning. De har, mer eller mindre godtyckligt, valt att se världen som en ständig progression av tremånadersperioder, där det viktigaste är att i slutet av varje sådan inneha bättre siffror än i slutet av den föregående. Ju högre siffror desto bättre, men oavsett hur högt det blir så ska det bli högre nästa gång. Kvartalsrapportstiden är ett något rastlöst tidsperspektiv, onekligen.

Den politiska tiden liknar den mediala tiden, men har mer formella ramar att förhålla sig till i form av lagar, förordningar och författningar. Beroende på statsskick så är denna tid antingen kortare eller längre. Absolut monarki, exempelvis, räknas i termer av generationer, medan mer representativ demokrati räknas i årtal. Den politiska tiden avgör inte bara hur länge en viss makthavare sitter vid makten, utan även hur länge vissa frågor sitter i fokus. Vissa frågor är under debatt väldigt länge, medan andra självdör rätt fort; vissa makthavare sitter vid makten väldigt länge, medan andra dör under mystiska omständigheter. Likt den mediala tiden är det svårt att avgöra detta på förhand.

Inom retoriken finns det ett begrepp för den passande tiden - kairos. Kairos är det där perfekta ögonblicket då en kan ge det där perfekta svaret, då punschlinen gör sig som bäst. Vanligtvis brukar vi inte komma på vad som kunde sägas just där och då förrän långt efteråt, och då utbrister vi oftast - ack, om jag ändå hade sagt det! Vi vet att det hade varit det bästa av alla bästa svar, men ögonblicket är förbi. Men, hav förtröstan. Det kommer att komma fler perfekta ögonblick, och den som är uppmärksam kan se dem komma om de bara tittar tillräckligt noga.

På tal om passande tider så är det här nog en oerhört passande tid att avsluta. Huruvida jag lyckats med min stående ambition att hålla texten intressant, underhållande och lärorik är en öppen fråga, och jag tänker, som den gode poeten sade, låta tiden utvisa detta. -

Flattr this

Sunday, February 14, 2010

Bring Back Boats

Bring Back Boats är en märklig titel att ge ett litterärt/textuellt projekt, men det är långt från det märkligaste. En av Stockholms populäraste klubbar i början av nittiotalet hette Tritnaha; mitt politiska sidospår Magnihasa är också smått obegripligt; Godspeed You! Black Emperor tar nog någon slags pris med sina låttitlar. De har ofta någon slags poäng bakom dem, även om "She Dreamt She Was a Bulldozer, She Dreamt She Was Alone in an Empty Field" nog är en av de mer mångtydiga.

Så. Bring Back Boats. Vad betyder det?

Det finns två sätt att bli en sådan som vet vad det betyder. Det ena sättet är att ha varit där när det var aktuellt, och att ha upplevt det i sitt sammanhang, sin kontext och sin tidsanda, och därför också ha sett alla de aspekter, faktorer och nyanser som spelade in vid dess tillkomst. Direkt erfarenhet är en oerhört bra lärare, och är i många fall det absolut enda sättet att lära sig saker och ting på.

Vissa saker går dock inte att lära sig ens efter de mest heroiska av ansträngningar om en inte var där. Större delen av historien är av den här typen. Hur kändes det att vara en invånare i Khartago under det tredje puniska kriget när nyheten om romarnas antåg spred sig? Vad var den egentliga grejen med statyerna på Påskön? Vad hände egentligen mellan Marcus Antonius och Kleopatra? Vem kom egentligen på idén att bygga sig ett par tre enorma stenpyramider mitt ute i den stenheta öknen? Tusen frågor, få svar med många variationer.

Just våra båtar är av det andra slaget - någon, någonstans, vet detta, och kan berätta det för dig. Du behöver inte likt Herkules utföra sju stordåd för att få veta, utan det räcker med att vara lite uppmärksam och lyssna på när någon talar. Eller läsa det någon har skrivit. Eller titta på en film. Mediet är valfritt, men den gemensamma nämnaren är att det går att lära sig genom kommunikativ interaktion.

Nu finns förstås inte allt bevarat i medial form, men tillräckligt mycket av det är det för att vi ska kunna dra vissa slutsatser från det. Full kunskap om allt som någonsin gjort sig besväret att finnas kommer aldrig att tynga någons sinne, men väl vissa generaliseringar och kategoriseringar som kan hjälpa till att sortera bland alla små bitar av information som tillsammans utgör vad vi tror oss veta.  Vissa saker är förlorade för evigt; större delen av dem utan att vi behöver sörja allt för mycket.

Likväl. Bring Back Boats. Vad är grejen?

#

I internets ungdomstid, kring millennieskiftet, fanns det ett onlinespel som hette Utopia. Det finns förvisso fortfarande, men dess glansdagar är utan vidare tvekan vad vi idag kallar över. Spelet går i all korthet på att upp till tjugofem spelare, var och en med sin egen provins, tillsammans ska kommunicera och samarbeta fram ett stort och framgångsrikt kungadöme som kan både försvara sig mot angripare och angripa svagare grannar (jfr Hobbes). Samarbete och kommunikation är nyckelord i spelet - ett kungarike där kommunikationen är klar, målen väldefinierade, de omedelbara uppgifterna delegerade och samarbetet sker konsekvent är långt starkare än ett kungarike där alla gör sin egen grej.

För att kunna angripa sina motståndare så måste en provins ha antingen endera eller bägge av två saker: rå styrka i form av militära trupper, eller mer subtil styrka i form av sabotörer. Den senare formen är vanligtvis en stödtrupp till den förra; dess huvuduppgift är att mjuka upp fiendens motståndskraft genom att demoralisera soldaterna, stjäla deras mat, bränna ner viktiga byggnader eller andra mer ljusskygga aktiviteter. För att kunna åstadkomma någonting substantiellt så måste dock den råa styrkan sättas i fält och drabba samman med fienden - sabotage i all ära, men om den andra sidan anfaller mer än vad din gör så kommer den eventuellt att vinna över dig av ren utnötning.

Samarbete är som sagt ett nyckelord, och detta gäller som allra mest i krigstider. Den som kan anfalla mest vinner, så det finns två saker att försöka sträva efter. Det ena är att vara den som anfaller mest, av naturliga skäl. Det andra är att eliminera motståndarens förmåga att anfalla dig (jfr Clausewitz). Det första målet kan uppnås av en uppsättning individer som agerar på egen hand i rent egenintresse; det andra målet, däremot, kräver att de enskilda provinserna ser bortom sina nuvarande situationer och vilket mål som för tillfället ger mest byte, och i stället agerar kollektivt genom att systematiskt anfalla en provins så pass mycket att den inte längre utgör ett hot - för att sedan röra sig vidare till nästa, och nästa, och nästa, tills motståndarsidan ger sig och segern är vunnen.

En av de stora charmerna med spelet - förutom att det är strategiskt intressant, förstås - är att det med jämna mellanrum börjar om från start igen. Alla spelare börjar med lika stora provinser, lika mycket pengar, lika mycket av allt utom erfarenhet. Den enda skillnaden mellan en runda och en annan är att det för varje omstart ändras lite i reglerna - vissa saker blir starkare, andra svagare, nya saker läggs till, gamla tas bort. Detta för att spelet inte ska stagnera, och för att erfarna spelare inte ska kunna använda samma optimala strategi i omgång efter omgång efter omgång. Variation är en dygd.

I någon av de tidigare omgångarna så införde de båtar som nytt moment. Dessa behövdes för att förflytta trupper mellan kungariken, enligt formeln att x antal trupper fick plats på en båt. Det krävdes med andra ord ett stort antal båtar för att anfalla stora fiender, och ett lite mindre stort antal för att anfalla små sådana. Det var, som du förstås förstår, av akut vikt att ha tillräckligt många båtar för att kunna använda sina trupper - den som inte hade båtar kunde inte heller attackera.

Med införandet av dessa båtar infördes också en ny form av sabotage för ens sabotageexperter. Båtar flyter som bekant på vatten, och ett smidigt sätt att sabotera en båt är att se till så att den inte längre flyter. Det krävde en hel del jobb, men med envishet så gick det att sänka ett stort antal båtar om dagen.

Now, de kungariken som var mer effektiva på samarbetsfronten insåg direkt att det fanns vissa fördelar med den här ordningen: det blev, exempelvis, brutalt mycket lättare att uppnå det andra av de två målen som ställdes upp ovan. Om alla omfördelade en del av deras försvar till sabotagetrupper, så kunde en större del av fiendens båtar sänkas snabbare. Och ju fler båtar som sänktes desto färre trupper kunde fienden sätta i fält, vilket i praktiken innebär att det krävs mindre försvar, och att ännu fler sabotagetrupper kan användas för att sänka ännu fler båtar utan risk för att ha för lite militärt försvar - osv. Vissa kungariken gick till och med så långt att de inte hade något försvar alls, utan lämnade sina provinser helt oförsvarade i trygg förvissning om att båtarna stannade på botten.

Det här upptäcktes rätt fort av spelarna, och båtarna blev inte särskilt långlivade som fenomen. Men - och nu kan jag äntligen svara på frågan om vad som är grejen med dem - med oroväckande jämna mellanrum så dök det alltid upp ett troll på det gemensamma Utopiaforumet som (med varierande grad av retorisk begåvning) argumenterade för återinförandet av båtar. Över tid så blev detta ett stående skämt, och en stereotyp för alla former av irrationella "det var bättre förr"-argumentationer. Alla som var där vet att det var en fruktansvärt dysfunktionell ordning; likväl dyker ropen på att återinföra den upp med oroväckande jämna mellanrum.

#

Poängen med den här utläggningen är att illustrera hur mycket som behöver förstås för att innebörden av tre enkla ord, som var och en är helt begripliga i sig själva, ska klarna och bli något så när förstådd. Och, än mer, för att illustrera att en väldigt stor del av vår gemensamma kulturarv - inklusive det vi kallar kunskap - kräver dylika förklaringar för att på ett liknande sätt bli begripliga och förstådda. Det är inte alltid så enkelt att det bara är att säga att x är y och därför a för att en förståelse för en situation eller ett skeende eller ett fenomen ska uppstå, och ibland krävs det en paus från göradet för att verkligen sätta sig in i vad det hela handlar om.

Som sagts ovan så går det dock inte alltid att undersöka världen direkt för att ta reda på detta. Vissa saker kräver att de som var där och verkligen förstod vad som var på gång just där och då aktivt sätter sig ner och förklarar för dig ur det var. Väldigt mycket av dagens tillstånd beror på vissa historiska tillfälligheter som var oerhört kontingenta när de hände, men som över tid stelnat till fasta strukturer som ses som självklara. Det går inte att logiskt sluta sig till att saker är som de är av en nödvändig anledning; ibland beror saker på att ett visst skämt drogs av en viss person en viss tid en viss dag efter en viss händelse, och ingenting någonsin kan rekonstruera detta förutom de som var där.

Vanligtvis brukar dessa saker formaliseras i läroböcker och dylikt, och sedan traderas vidare över generationerna tills de blir lika permanenta inslag i den mentala arkitekturen som en byggnad är i den fysiska. Till skillnad från fysiska byggnader så är mentala sådana osynliga för de som inte fått dem förklarade för sig, och för dem ser många saker som de införstådda tar för givna ut att hänga i tomma intet, till synes utan någon som helst anledning alls.

Detta leder, sorgligt nog, till att många känner ett enormt utanförskap när de konfronteras med vissa former av kunskap. För att tala med Simmel så framstår den inte som en samling delar som samverkar med varandra för att producera en nyanserad bild av världen, utan som en stor obegriplig blobb utan vare sig rim, reson eller struktur. Den tycks inte ens lyda fysikens lagar, utan flyter ovanför allting annat utan någon som helst koppling till någonting alls. Vilket, som ni kanske förstår, leder till en känsla av att dessa former bara är systematiskt ordbajs som varken kan eller bör förstås av den som vill behålla sin mentala (eller än värre ideologiska) hälsa.

Ambitionen med Bring Back Boats är att sparka lite på denna alienation. I likhet med Magnihasa så är målet i förlängningen någon slags förändring, om än inte nödvändigtvis i min regi. Till skillnad från Magnihasa så är omfånget häromkring längre, ämnesvalen obskyrare och den diskursiva nivån ibland högre. Tanken är att eventuella läsare ska börja läsa i ena änden och sedan komma ut som en klokare människa i den andra. Inte ideologiskt klokare, inte IQ-smartare, inte meditationsvisare, utan klokare rent generellt, på så vis att konturerna av saker och ting ser lite skarpare ut, färgerna lite klarare, nyanserna lite detaljrikare och detaljerna mer nyanserade.

#

Det finns dessutom en underambition, och det är att öva upp mina och eventuella medskribenters förmåga att skriva längre, sammanhängande och på något plan intressanta texter. Tanken är att över tid skapa ett sammanhang där jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg här per x antal dagar, och sedan sätter mig ner och faktiskt gör det. Om jag sedan går och gör detta tillräckligt länge så kommer jag, efter ett tag, att bli en så rutinerad författare/skriftställare att det blir en vana, och när det händer så har jag, som Strindberg sade, ordet i min makt. Och, som den klassiska retoriken säger, att ha det på ett sådant sätt att eventuella läsare blir både intresserade, lärda och roade av att läsa.

Nu kommer jag förstås inte att lyckas övertyga vare sig någon annan eller mig själv om att jag kan få fram ett BBB-inlägg om dagen, och tänker mig därför någonting mer i stil med var tredje eller var fjärde dag, så det kommer att finnas gott om plats över i schemat för eventuella medförfattare att hoppa in och ta ton. Till skillnad från mitt andra samarbetsprojekt, Tankefel och dylikt, där minimilängden för ett inlägg är ett (1) ord, är den stående cirkalängden på ett inlägg här kring två tusen sådana,(plus tusen/minus femhundra). Det kanske låter långt, men ambitionen är som sagt att komma förbi skräcken för text och ta kommando över det skrivna ordet.

En annan underambition är att ge dig som läsare en möjlighet att drabba samman med längre texter läsledes. Det finns inte bara en skräck inför att skriva längre texter, utan även en viss panik inför tanken att läsa dem. Den förra är fullt förståelig, eftersom textskrivande är jobbigt, svårt och ibland eländigt när det når upp på en viss nivå - inledningen talar om någonting annat än slutsatsen, mitten byter ämne helt, den stämning som ges i stycke tre totaldödas av stycke fyra, fotnoterna stämmer inte alls, rubrikerna är felstavade, det finns tusen syftningsfel och märkliga ordföljder pga alla omskrivningar och dessutom så tycks allt vara skrivet i fel typsnitt. Det går att drömma mardrömmar för mindre. Med detta i bakhuvudet blir det dock lite småmärkligt att folk är rädda för att läsa dem - tänk på alla möjligheter att peka ut fel, brister och lolfails!

BBB är dessutom något av ett konstprojekt, i och med att text är konst, och om någonting kan förklaras genom att lägga upp texten på ett kreativt vis så kommer detta att göras. Huvudmålet är förstås fortfarande att ge eventuella läsare insikt kring diverse semiobskyra ämnesområden, men det pedagogiska ligger före det formella. Om form och innehåll kan fås att överensstämma så kommer de märkligaste av textsaker att se nätets elektroniska ljus här; om inte, så har jag eller min medförfattare en hel del omskrivande framför sig.

#

Jag misslyckades med taggarna på mina tidigare bloggar. På den ena fanns de över huvud taget inte före det 250:e inlägget, och på den andra var de ett förvirrande virrvarr innan de ens kom i system. Här tänker jag dock göra det lätt för mig, och helt enkelt använda etiketter som "litteraturvetenskap", "sociologi" eller "retorik", och om ämnet är så där knepigt tvärvetenskapligt sådant så sätter jag helt enkelt bägge taggar på det. Det borde inte kunna misslyckas.

Med avslutandet av det här stycket så är inlägget två och ett halvt tusen ord långt. Det tar upp någonting i stil med fem sidor i en vanlig bok, vilket inte är särskilt mycket i det stora hela. För att skriva en mindre bok på två hundra sidor så krävs det femtio gånger mer jobb än för det här inlägget för att få klart det - fyrtio gånger i ren volym, och sen tio gånger till pga omskrivningar, källkontroll, revideringar, förändringar, sistaminutenidéer, goda förslag, nya karaktärer, panikskrivande innan deadline, mitt i natten-inspirationsögonblick osv etc. Om jag någonsin lyckas bli en sådan som kan frammana den självdisciplin och den förmåga som krävs för att skapa någonting på en sådan skala återstår fortfarande att se, men ni vet vad de säger - övning är färdighet. Övning kommer jag att få ut av det här, om något; förhoppningsvis får även du, käre läsare, ut någon slags klokskap från det hela. -

Flattr this