Monday, November 8, 2010

Subjektiva men självlösa samtal

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.

Det är en liten men symbolisk akt av revolt.

Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.

En av epistemologins klassiker, Berkeley, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.
Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.

Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska ögonblick då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. Lovecraft hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.

Vi skulle kunna dra in sex i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum slutat tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.

Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.

Att i det läget tala till universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.

Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?

En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.
(Foto: Ashley Rose)

En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.

Derrida gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från Locke så brukar vi säga om saker och ting att de är röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.

Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den skrivande sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala innebörden kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.

Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.

Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt konstig när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.

Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att sedan hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.

Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.

Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: vad tänker du på?
Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.

Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.

Wittgenstein definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt möjligt att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.

Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.

Det är även, som en avslutande vardagsanknytning, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.

Jag hoppas jag inte slösat bort din.

Flattr this