Monday, February 14, 2011

Moderna ruiner

Vi lever i en värld av ruiner. Varje dag går vi omkring och lever i en hel uppsättning av dem - allting i vår omgivning är i någon grad av förfall, och varje dag kan vi se hur idéer som en gång var moderna nu visar sina flagnande fasader i våra medmänniskors sinnen. Alla vet att idén om en perfekt värld är en ruin som en gång vördades som ett slott, men ändå tycks det som att invånarna inte vill flytta ut; alla vet att vårt nuvarande sätt att leva inte kan vara för evigt, men ändå utgår vi från att göra just det; alla vet att status quo är en kvarglömd rest från en tid med större ambitioner, men tanken på att bli påmind skrämmer oss mer än insikten om att vi glömt.

Det räcker med att titta på vår samtida politik för att se fler ruiner än en kanske önskar. Det talas förvisso om tillväxt och nybyggnation, men när det väl kommer till kritan så ligger samma gamla samma gamla under ytan. Tanken på det eviga framsteget, på kategorisk renhet, på sanningen som gömmer sig strax bakom nästa megaprojekt. Tanken på att problem kan planeras bort, på centralstyre, på femårsplaner.

Ständigt samma fråga, som varje politiker och ideolog gör allt för att slippa konfronteras med när världen tittar på - och varje gång till synes helt spontant plötsligt inser att de förväntat sig ett svar på: är vi framme snart?

Den största ruinen av dem alla, och den vars invånare är mest obenägna att flytta ut, är förstås tanken att det finns någonting att komma fram till. Att nuet är ett undantagstillstånd och ett vänteläge tills saker och ting börjar på riktigt. Byt bara ut revolutionen mot apokalypsen mot den fulla sysselsättningen mot det etniskt rena moderlandet mot [telos], så har du en god karta över det ruinlandskapet. Allting blir bra efter [telos]; världen som vi känner den ska bara gå under först.

Det är en av de moderna ruinernas största ironier.
Det är inte bara politiskt som vi omges av ruiner. Rent fysiskt finns det gott om sådana. Små bruksorter där fabriksportarna slagit igen och växts över av mossa och glömska; varv där det inte byggs någonting annat än nostalgi; stadskärnor som faller sönder eftersom ingen underhåller dem. I Detroit är hela stadsdelar obebodda, och det finns gott om andra platser där det förgångna fortfarande insisterar på att närvara utan samtidens medverkan.

Ett av de mest konsekventa och obändliga budskap barn av idag bombas med är att vi håller på att träda in i nya tider. Vissa handviftar till kalla krigets slut, andra till terrorkrigets början, andra till internets framtåg, andra till finanskrisens göranden och låtanden. Det finns gott om nya tider att börja, och gott om gamla tider att ta slut.

Saker och ting försvinner inte bara för att de slutar vara aktuella. Vanligtvis hamnar de i olika förråd av olika slag, utom synhåll för de flesta. I andra fall används de till någonting annat än de till en början avsetts till. I åter andra fall, så som med möbler, så lever de kvar i människors hem utan att för den skull göra särskilt mycket väsen av sig.

Nuet - det som är nu när vi gör det vi gör - är en ansamling av tusen och åter tusen enskildheter som råkat bli som de blev, och som nu envisas med att vara kvar. På sätt och vis är nuet en enda stor ruin, som sakta men långsamt rör sig mot entropins triumf.

Det som skiljer moderna ruiner från generella sådana är att vi i mångt och mycket redan vet att det är ruiner det handar om. Vi talar om det för våra barn - industrisamhället är på väg ut, informationssamhället på väg in. Även om ingen säger det så är det många som ser våra äldre medmänniskor som levande ruiner från en annan tid, vars enda kvarstående tjänst för moderniseringen är att göra plats för det nya genom att dö.

Att växa upp bland ruiner är en sak. Att vilja ta till vara på dem är en annan.

Detta att våra barn vet om att de lever i väntans ruiner inför en framtid som kommer att vara något helt annat än idag är ett fenomen som på sätt och vis hör ihop med tanken på [telos]. Det är bara tidschemat som är lite snarare än det brukar, och för en gångs skull är målet om en helt ny värld uppnåelig. Den är ju trots allt redan här, och vi som tagit till oss den före resten av mänskligheten kommer att bli desto lyckligare när vi får sällskap.

Nya tider. Men samtidigt är väldigt mycket av det gamla kvar, allt nytt till trots.

Märkliga tider.

Det kommer att uppstå många brytningar mellan de politiska ruinernas gamla form och deras nya sådana. När revolutionens frälsning bytts ut mot den globala kommunikationens dito kommer revolutionärerna och nätfolket att ha intressanta saker att säga till varandra. Eller vilket [telos] du än önskar - tanken om att vara framme snart behöver inte vara revolutionär, trots allt.

Vissa talar om "digitala infödingar" för att skilja de som fötts in i den nya tiden från oss som har någonting med den gamla att göra. Sådana som aldrig levt utan konstant global kommunikation från oss som en gång haft glädjen att upptäcka detsamma. Det är en intuitiv metafor - en förstår snabbt att det är tänkbart att det kan finnas en skillnad mellan sådana som växt upp med någonting och de som inte gjort det. Samtidigt är hela grejen med historisk materialism inte särskilt ny, och många kan nog peka på en mycket specifik modern ruin baserad på det hela.

Det är inte så enkelt att saker bara händer, med historisk nödvändighet. Att inpränta och överförtydliga för dessa våra digitalt nyfödda att de lever i nya tider hjälper dock att förse dem med den känsla av historisk nödvändighet som behövs för att inte riktigt vilja ha någonting att göra med den tid som flytt.

Moderniteten har aldrig varit vänligt sinnad mot den tid som flytt. Och varför skulle den börja nu? Den är ju trots allt framme snart.

Politiska ruiner. Fysiska ruiner. En samtid i ekonomiska ruiner. En mångfald av sociala ruiner av olika slag.

Det är inte utan att samtiden ibland känns väldigt gammal, dessa nya, märkliga tider till trots.

Ibland tror jag att det är just denna känsla av historiens tyngd som saknas. Inte den historiska överbelastning som Nietzsche talar om, utan en mer allmän bekräftelse av att det som händer är ett resultat av tidigare handlingar. Det som är är inte av en slump; bakom många av även de till synes minst anspråksfulla föremål finns tusen drömmar och ambitioner. Att saker och ting råkade bli som det blev må vara mer eller mindre slumpmässigt, men den mängd tankemöda och energi som lagts ner på att försöka påverka slumpen att göra vissa saker mer sannolika än andra är svår att vifta bort som en historisk tillfällighet.

Väldigt många har drömt om att göra världen till en bättre plats. Väldigt många har försökt konkretisera dessa drömmar. Väldigt många har lyckats, väldigt många har misslyckats. Medan deras försök har pågått har väldigt många saker skapats, använts, glömts bort och förvandlats till de ruiner vi känner idag.

Nuet är summan av miljontals drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Och ungefär lika många som gjorde det. Miljontals [telos] som aldrig blev uppnådda, och vars förhoppningar nu ärvts av oss som kommer härnäst.

Nuet är ett monument över det förflutna, och dess främsta beståndsdelar är de ruiner vi lever i.

Morgondagens moderna ruiner kommer att vara summan av vad vi gör av de ruiner vi råkar leva i. Vare sig revolutionen, apokalypsen, den fulla sysselsättningen eller någonting annat kommer att skilja oss från våra efterkommande, och de kommer precis som vi att leva i en tid där det går att göra morgondagen till en bättre plats.

Världen kommer inte att gå under. Det är bra i sagor som det finns en början, en mitt och ett solkart slut; det är bara i sagor som prinsen får prinsessan, och än mer är det bara i sagor som [telos] otvetydigt löser alla de problem som drabbar oss idag.

Det är bara politiker, ideologer och drömmare som drömmer om världens undergång. Vi realister, historiker och litteraturvetare får leva med att befinna oss in media res till dess att vi tar slut.

Månne är det värt att resa en ruin över. Ett monument till ändligheten, signerat Ozymandias. -

Flattr this

Sunday, February 6, 2011

Den inspirerande fuskaren

Jag har ett litterärt projekt på gång. Det har varit igång sedan gymnasietiden, och är inte mycket att visa upp för världen. Ett par fragment lite varstans, en uppsättning karaktärer som knappt är mer utbyggda än att de har olika namn och, ehm, mer ambition än realisation. Vilket också är den stora grejen med det hela - det är som en oöppnat present, och kan bli vad som helst när det väl blir av.

Men som vi alla vet så försvinner spänningen när presenten väl är öppnad. Det spelar egentligen ingen roll vad som gömmer sig inuti - det är hela momentet med att det kan vara vad som helst däri som är det spännande. Möjligheterna är oändliga, och enbart rimlighetsbedömningar utifrån paketets storlek och vikt sätter gränser för fantasin.

Trycket på att få ner någonting konkret på papper är inte så stort, med andra ord.

Väldigt många saker i livet är så här. Det handlar egentligen inte om att faktiskt gå ut i världen och få saker gjorda, utan att tillåta sig själv att dagdrömma om vad som skulle kunna hända. Det ligger i sakens natur att det som skulle kunna hända är mer varierande och mångfaldigt än det som faktiskt råkar hända; sannolikheten för ett utfall är alltid exakt ett, men de olika alternativen är alltid fler än ett.

Så länge det en drömmer om inte genomgår formaliteten att faktiskt hända så kan en fortsätta drömma om detta för evigt; när det väl råkar bli av så kan en inte tänka på det i termer av vad som skulle kunna. När en väl börjat med någonting så går det inte att backa tillbaka till sin trygga tanke om hur det skulle kunna vara att göra någonting.

Människor är märkliga på det viset.

Samtidigt vet jag ju att jag inte direkt har några direkta planer på att få någonting gjort med det hela inom kort, och kan därför spekulera systematiskt i vad det skulle kunna bli. Vilket är användbart, i och med att jag inte behöver ordna med metanarrativer och livsvärldar och stuffs för att få till en berättelse - tänk dig fan fiction, fast utan ett original.

Användbarheten ligger inte bara i att det blir svårt att ha tråkigt när saker och ting går långsammare än vanligt, utan även i att det blir så mycket lättare att fokusera på form snarare än innehåll.

Eller, med andra ord - när jag behöver skriva någonting annat så kan jag slänga in karaktärerna i ett sammanhang och sedan redigera bort dem. Det är alltid lättare att redigera än att skapa nytt, och alla ursäkter för att hamna i redigeringsläge snarare än i nyskaparläge är bra ursäkter. Och goda anledningar, inte minst.

Det kanske kan tyckas märkligt att ha ett mindre galleri personligheter som förekommer i bakgrunden  men som alltid springer undan innan läsaren hinner fram. Som ett onödigt mellansteg, närmast. Vore det inte snabbare och effektivare att bara skriva det som ska skrivas på en gång, utan fiktiva mellanhänder?

Månne.

Det stora problemet med att skriva nytt är att en måste vara kreativ. Läsaren märker inte om en text skrivits med femtioelva sorters ångestladdade mödor eller med slapp hand som råkade ha tur med ordvändningarna; ord tenderar att se likadana ut när författaren lämnat ifrån sig dem. Vilket skulle kunna sägas vara orättvist mot ångestskribenten, men det är samtidigt den största av rättvisa för oss som inte alltid är på de mest inspirerade av humör. Ni ser, i och med att läsaren inte märker skillnaden mellan det ena och det andra så ger det en det perfekta trumfkortet: det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Och det finns inte heller någon anledning att inte göra det.

Sweet dreams are made of these.

Det finns förstås ett par stående moment som inte går att förhandla bort. Det hela är väldigt dystopiskt cyberpunk - världens höjdpunkt ligger bakåt i tiden, och saker och ting har börjat gå sönder eftersom ingen längre minns hur de fungerar. Huvudkaraktären är på jakt efter någonting, och förmodligen också jagad av någon. Minst en gång under jagandets lopp så kommer saker utspela sig i en spökstad där saker och ting fortsätter på autopilot - tunnelbanetåg som stannar utan att någon går vare sig på eller av, digitala affischtavlor som uppdaterar sig själva att annonsera för saker enligt algoritmer som inte längre analyserar någon reellt existerande ekonomi, vänligt sinnade övergångsställen som talar ut trafikinformation till tomma intet.

Minst en scen - mise en scène - är en väldigt långsam hiss som sakta sänker sig ner för en flera kilometer hög byggnad. Med utsikt. Och insikt.

Att tala om moderna ruiner vore att vara direkt nostalgisk.

De stående momenten till trots så finns det en oerhörd frihet i att blicka framåt i tiden. Eftersom det finns massor av framtida historia som inte har "hänt" än (dvs inte introducerats för läsaren) så finns det också tusen möjligheter att improvisera fram någonting. Problem vi har i dagsläget kan lösas i en handvändning, och nya problem kan introduceras lika enkelt. Framtiden är ett enormt lager av ursäkter och anledningar för att inte behöva bry sig om saker och ting. Aids slutade vara ett problem när det botades, men smittsamma mjukvarubuggar blev ett desto större problem när hela kroppsdelar digitaliserades; beroende på hur mycket kreativitet, fantasi och framtid som står till ens förfogande så kan en handvifta bort mer eller mindre valfria delar av världen.

Framtiden är sådan - den är spännande medan den är okänd och kan bli lite vad som helst, men den blir snabbt historia när den väl blivit känd och uträttad.

Att skriva är att kunna förutsäga framtiden.

Människor lägger stor vikt vid att kunna förutsäga saker och ting. Det är inget märkligt med det - det blir märkligt om det inte är så. Anomiskt. Om saker och ting inte förblir sig själva medan vi går omkring och kanske eller kanske inte är oss själva så blir världen en väldigt underlig plats, och det blir omöjligt att lära sig saker. Det går bara att lära sig saker om saker som är beständiga; när allting är kaos går det inte att försöka förstå, bara att försöka gömma sig.

Nu är världen en oroväckande stor plats, och det är lätt hänt att den verkar mer kaosartad än den egentligen är. Den följer vissa mönster, men dessa är inte alltid helt självklara eller enkla att ta till sig. Desto enklare är att skriva sig ett par förväntningar om hur världen kommer att vara - och vad en måste göra för att den ska bli eller förbli. När kaos verkar vara den enda ordningen, blir det egenhändigt skrivna substitutet ens bästa vän - och ens bästa chans att kunna förutsäga vad som komma skall.

Det mirakulösa är att det fungerar lika ofta som det inte gör det.

Det finns inspirerade människor som anar världens mönster och kan förutsäga dem någorlunda; det finns gravt ångestladdade människor som på samma sätt anar världens mönster och kan förutsäga dessa. De flesta av oss är dock vare sig hyperinspirerade eller inkarnerade avatarer av ångestens bristvaro, utan någon slags mellanting som ibland örfilas av endera. I brist på inspirationens och/eller ångestens vissheter så får vi försöka improvisera fram någonting som fungerar tillräckligt bra för att räcka till nästa gång.

Ett av livets stora trumfkort är insikten att en inte direkt behöver vara kreativ. En får fuska - en får skriva halvdana regler om vad en bör och inte bör göra för att kunna göra det en gör. En behöver inte ha rätt, utan bara tillräckligt mycket energi för att ta sig vidare. En behöver inte vara perfekt - en behöver bara vara närvarande när framtiden anländer.

Det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Det är sådant som får en att bli lite mer positivt inställd till framtiden, inte sant?

Flattr this