Sunday, February 6, 2011

Den inspirerande fuskaren

Jag har ett litterärt projekt på gång. Det har varit igång sedan gymnasietiden, och är inte mycket att visa upp för världen. Ett par fragment lite varstans, en uppsättning karaktärer som knappt är mer utbyggda än att de har olika namn och, ehm, mer ambition än realisation. Vilket också är den stora grejen med det hela - det är som en oöppnat present, och kan bli vad som helst när det väl blir av.

Men som vi alla vet så försvinner spänningen när presenten väl är öppnad. Det spelar egentligen ingen roll vad som gömmer sig inuti - det är hela momentet med att det kan vara vad som helst däri som är det spännande. Möjligheterna är oändliga, och enbart rimlighetsbedömningar utifrån paketets storlek och vikt sätter gränser för fantasin.

Trycket på att få ner någonting konkret på papper är inte så stort, med andra ord.

Väldigt många saker i livet är så här. Det handlar egentligen inte om att faktiskt gå ut i världen och få saker gjorda, utan att tillåta sig själv att dagdrömma om vad som skulle kunna hända. Det ligger i sakens natur att det som skulle kunna hända är mer varierande och mångfaldigt än det som faktiskt råkar hända; sannolikheten för ett utfall är alltid exakt ett, men de olika alternativen är alltid fler än ett.

Så länge det en drömmer om inte genomgår formaliteten att faktiskt hända så kan en fortsätta drömma om detta för evigt; när det väl råkar bli av så kan en inte tänka på det i termer av vad som skulle kunna. När en väl börjat med någonting så går det inte att backa tillbaka till sin trygga tanke om hur det skulle kunna vara att göra någonting.

Människor är märkliga på det viset.

Samtidigt vet jag ju att jag inte direkt har några direkta planer på att få någonting gjort med det hela inom kort, och kan därför spekulera systematiskt i vad det skulle kunna bli. Vilket är användbart, i och med att jag inte behöver ordna med metanarrativer och livsvärldar och stuffs för att få till en berättelse - tänk dig fan fiction, fast utan ett original.

Användbarheten ligger inte bara i att det blir svårt att ha tråkigt när saker och ting går långsammare än vanligt, utan även i att det blir så mycket lättare att fokusera på form snarare än innehåll.

Eller, med andra ord - när jag behöver skriva någonting annat så kan jag slänga in karaktärerna i ett sammanhang och sedan redigera bort dem. Det är alltid lättare att redigera än att skapa nytt, och alla ursäkter för att hamna i redigeringsläge snarare än i nyskaparläge är bra ursäkter. Och goda anledningar, inte minst.

Det kanske kan tyckas märkligt att ha ett mindre galleri personligheter som förekommer i bakgrunden  men som alltid springer undan innan läsaren hinner fram. Som ett onödigt mellansteg, närmast. Vore det inte snabbare och effektivare att bara skriva det som ska skrivas på en gång, utan fiktiva mellanhänder?

Månne.

Det stora problemet med att skriva nytt är att en måste vara kreativ. Läsaren märker inte om en text skrivits med femtioelva sorters ångestladdade mödor eller med slapp hand som råkade ha tur med ordvändningarna; ord tenderar att se likadana ut när författaren lämnat ifrån sig dem. Vilket skulle kunna sägas vara orättvist mot ångestskribenten, men det är samtidigt den största av rättvisa för oss som inte alltid är på de mest inspirerade av humör. Ni ser, i och med att läsaren inte märker skillnaden mellan det ena och det andra så ger det en det perfekta trumfkortet: det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Och det finns inte heller någon anledning att inte göra det.

Sweet dreams are made of these.

Det finns förstås ett par stående moment som inte går att förhandla bort. Det hela är väldigt dystopiskt cyberpunk - världens höjdpunkt ligger bakåt i tiden, och saker och ting har börjat gå sönder eftersom ingen längre minns hur de fungerar. Huvudkaraktären är på jakt efter någonting, och förmodligen också jagad av någon. Minst en gång under jagandets lopp så kommer saker utspela sig i en spökstad där saker och ting fortsätter på autopilot - tunnelbanetåg som stannar utan att någon går vare sig på eller av, digitala affischtavlor som uppdaterar sig själva att annonsera för saker enligt algoritmer som inte längre analyserar någon reellt existerande ekonomi, vänligt sinnade övergångsställen som talar ut trafikinformation till tomma intet.

Minst en scen - mise en scène - är en väldigt långsam hiss som sakta sänker sig ner för en flera kilometer hög byggnad. Med utsikt. Och insikt.

Att tala om moderna ruiner vore att vara direkt nostalgisk.

De stående momenten till trots så finns det en oerhörd frihet i att blicka framåt i tiden. Eftersom det finns massor av framtida historia som inte har "hänt" än (dvs inte introducerats för läsaren) så finns det också tusen möjligheter att improvisera fram någonting. Problem vi har i dagsläget kan lösas i en handvändning, och nya problem kan introduceras lika enkelt. Framtiden är ett enormt lager av ursäkter och anledningar för att inte behöva bry sig om saker och ting. Aids slutade vara ett problem när det botades, men smittsamma mjukvarubuggar blev ett desto större problem när hela kroppsdelar digitaliserades; beroende på hur mycket kreativitet, fantasi och framtid som står till ens förfogande så kan en handvifta bort mer eller mindre valfria delar av världen.

Framtiden är sådan - den är spännande medan den är okänd och kan bli lite vad som helst, men den blir snabbt historia när den väl blivit känd och uträttad.

Att skriva är att kunna förutsäga framtiden.

Människor lägger stor vikt vid att kunna förutsäga saker och ting. Det är inget märkligt med det - det blir märkligt om det inte är så. Anomiskt. Om saker och ting inte förblir sig själva medan vi går omkring och kanske eller kanske inte är oss själva så blir världen en väldigt underlig plats, och det blir omöjligt att lära sig saker. Det går bara att lära sig saker om saker som är beständiga; när allting är kaos går det inte att försöka förstå, bara att försöka gömma sig.

Nu är världen en oroväckande stor plats, och det är lätt hänt att den verkar mer kaosartad än den egentligen är. Den följer vissa mönster, men dessa är inte alltid helt självklara eller enkla att ta till sig. Desto enklare är att skriva sig ett par förväntningar om hur världen kommer att vara - och vad en måste göra för att den ska bli eller förbli. När kaos verkar vara den enda ordningen, blir det egenhändigt skrivna substitutet ens bästa vän - och ens bästa chans att kunna förutsäga vad som komma skall.

Det mirakulösa är att det fungerar lika ofta som det inte gör det.

Det finns inspirerade människor som anar världens mönster och kan förutsäga dem någorlunda; det finns gravt ångestladdade människor som på samma sätt anar världens mönster och kan förutsäga dessa. De flesta av oss är dock vare sig hyperinspirerade eller inkarnerade avatarer av ångestens bristvaro, utan någon slags mellanting som ibland örfilas av endera. I brist på inspirationens och/eller ångestens vissheter så får vi försöka improvisera fram någonting som fungerar tillräckligt bra för att räcka till nästa gång.

Ett av livets stora trumfkort är insikten att en inte direkt behöver vara kreativ. En får fuska - en får skriva halvdana regler om vad en bör och inte bör göra för att kunna göra det en gör. En behöver inte ha rätt, utan bara tillräckligt mycket energi för att ta sig vidare. En behöver inte vara perfekt - en behöver bara vara närvarande när framtiden anländer.

Det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Det är sådant som får en att bli lite mer positivt inställd till framtiden, inte sant?

Flattr this

No comments:

Post a Comment