"Så om verkligheten är socialt konstruerad, men samtidigt likgiltig - hur går det ihop?"
"Du misstolkar fortfarande. Blandar ihop materia och verklighet, ting och tanke. Materia är, men den är inte 'verklig' på samma sätt du tänker. Saker blir inte verkliga förrän de blir tänkta på, och genom att bli tänkta på blir de till som meningsfulla ting. De kanske går omkring och finns, rent fysiskt, men tills någon tänker på dem så finns de utanför verkligheten."
"Så att verkligheten är socialt konstruerad innebär alltså att vi tänker världen in i existensen?"
"Ja och nej. Det kommer inte att spontant dyka upp ett glas vatten bara för att jag tänker på det. Men det kommer inte heller att finnas glas om ingen kommer på tanken att göra sådana. För att inte tala om mer komplicerade saker, som bara finns på grund av symboliska institutioner - så som bröllopsklänningar eller prispokaler."
"Så verkligheten behöver oss för att finnas?"
"Tvärtom! Vi behöver föreställningen om verkligheten för att finnas. Inte minst vi två, som sysslar med att dokumentera den."
"När gick världen under, egentligen?" frågade sig Patri på ett närliggande hustak.
Det var inte en plötslig händelse, som katastrofberättelserna gillar att beskriva det. Undergången drog ut på tiden, och det är inte helt säkert att de som var där märkte det. Som när en målad vägg blir gråare år efter år - när den ses varje dag är skillnaden mellan idag och igår inte så stor, men när den jämförs med en bild av hur den såg ut för tio år sedan blir det uppenbart.
Vardagen fortsatte. Det är den viktigaste beståndsdelen. Den förändrades, men den fortsatte. Det blev svårare att göra saker, och denna svårighet blev vardag. Själva försvåringen blev normaliserad, och när anpassning blev vardagsmat började det över tid uppfattas som naturligt. Har det inte alltid varit så?
Någonstans i ett bortglömt bibliotek finns en bok om hur bronsåldern tog slut. Egypten var världens centrum, och fick därför korrespondens från världens alla hörn. Men efter hand blev livstecknen från dessa hörn mer och mer sporadiska, tills de upphörde helt. En plats i taget bara försvann från kartan, och hördes aldrig av igen.
På samma sätt försvann delar av världen i ett digitalt mörker. Inte plötsligt, men efter hand blev det självklart att det inte längre gick att lita på tillgången till platser långt bort. Ju längre bort, desto svårare att komma fram, och med tiden blev geografiskt avstånd detsamma som nätverksmässigt än en gång. Platser blinkade till och blinkade ut ur existensen, och sakta men säkert blev världen mindre och mindre.
Och vardagen fortsatte. Det finns ju fortfarande saker att göra trots att Bangalore inte längre svarar.
Efter ett tag började människor förvånas över vissa saker som helt enkelt inte gjordes längre. Inte på ett "men vi då!"-sätt, utan på ett mer "varför då?"-liknande vis. Varför ville någon kunna skicka en musikfil till Ulan Baator? Vad är meningen med det? Och varför lades det ned så oerhört mycket energi på att se till att det gick att göra det dygnet runt, vare sig det behövdes eller inte?
Idéer har en tendens att bli märkliga med tiden. Och Patri skulle inte ens veta hur en förklaring skulle kunna påbörjas om någon skulle be om en sådan i denna nya, märkliga samtid.
En oväntad konsekvens av världens undergång var att upptäcksresandet återuppstod. Platser långt bort blev väldigt exotiska när nyheterna slutade flöda in, och tanken på att resa runt och upptäcka de nya, osedda delarna av världen omarbetades från trött reseförsäljarretorik till någonting som mer liknar sextonhundratalets försök att locka unga människor till sjöss.
Precis som den digitala kommunikationen blev den fysiska desto svårare att hålla vid liv över längre avstånd. Den gamla tidens olja visade sig vara precis så ändlig som den förutsades, och dess ersättare var långt dyrare än den förväntades vara. Transporter blev en lokal fråga förutom för de dyraste av varor, och den rena jakten på lönsamhet tvingade marknader att lokalisera sig eller dö.
När lönsamheten försvinner, försvinner även desto större delen av motivet att finna nya marknader. I alla fall för det stora flertal som inte trivs med karavanlivet, som återuppstod samtidigt med upptäcksresandet.
Patri log alltid inombords åt motsättningen i att det lokalas återkomst samtidigt innebar de olokalas nödvändighet. Världen tror bevisligen inte på enkla orsakssamband.
Även här lade sig vardagen som en filt över all eventuell förvåning från vanliga människors sida. Saker och ting blev alltid dyrare, och när det blir för dyrt med en viss affärsmodell så är det naturligt att anpassa sig till sådana som är lönsamma. Vad annars?
Patris inre leende dog när insikten kom. Insikten om att, nej, världen gick inte under.
Den gick över.
