Friday, July 15, 2011

F - fragment 4

"Now DET är ett ljud jag inte hört på länge!" tänkte rösten medan Patri försökte identifiera det ljud som tydligen kunde höras med någon slags tydlighet. Att rösten och den egna inre monologen sedan en tid tillbaka börjat låta likadant var mindre oroande nu än det kanske borde vara. Kanske var det bara en vanesak, eller någon slags subliminal trygghet i att gränsen mellan galenskap och överdrivet skickligt ingenjörskap nu äntligen fått ett poetiskt uttryck.

Ljudet i fråga kom från några barn som lekte med en - en - och så den där korta afasin som inträffade när mindre viktiga detaljer överfördes från silikon till neuron. Någon slags verktyg från före världens övergång som blivit spontankonverterad till en leksak av eftervärldens barn. De farliga (och därmed användbara) delarna var sedan länge kannibaliserade till andra föremål, men de delar som inte kunde flyttas eller fulhackas till någonting som instruktionsboken förmodligen skulle beskriva med stora röda bokstäver - fanns kvar. Och barn lekte med den.

Det passade tidsandan. Och om området var tillräckligt återciviliserat för att innehålla barn så fanns det förmodligen inte heller några arkeologer i närheten. Kombinationen barn och försiktigt studium av känsliga historiska föremål tenderar att leda till att minst en av de inblandade parterna gråter. Vanligtvis arkeologerna.

Rösten lät hälsa att detta var ännu sannare förr, när det fanns långt färre ostuderade historiska föremål att vara försiktig med.

Barnens närvaro antydde dock också att det fanns vuxna i närheten. Deras lek skrek ut det, med viss hjälp av deras lungor. Vilda barn leker inte, och speciellt inte under högljudda former. De tenderar att vara för upptagna med att smyga till sig mat från varhelst de kan få tag på den för att hinna främja sin utveckling med kreativ lek. Lekande barn var att föredra, men de antydde också den sortens problematik som inte löses av konstant vaksamhet.


Lekande barn antydde återcivilisation, och det antydde arkeologer. Eller, rättare, att de varit där och gjort det de gör. Vilket i enligt deras metodböcker innebar att spärra av området med en överraskande militär närvaro, vända upp och ner på allt som vändas kan, och sedan lämna området först när allting blivit dokumenterat, arkiverat och någon grad av förstört. De två första av dessa var inget större problem - det går att gå runt både militära utposter och arkiv - men förstöra-delen skulle innebära avsevärda besvärligheter.

Duktiga reparatörer var svåra att få tag på redan innan världen gick över.

Men rösten sade att den fanns någonstans här i området, och om det var sant så var det värt att undersöka. Lekande barn bara antydde, och skulle lika gärna kunna innebära att de helt enkelt inte kommit hit än. Det finns ju trots allt väldigt många fler ruiner nu än förr, och den stora nackdelen med att vara metodisk är att det tar tid att vara det.

"Den" i det här fallet var någon slags interface som gjorde det möjligt att stänga av rösten en gång för alla. Ironin i att det var rösten som berättade var dessa befann sig gick inte helt förlorad hos Patri, och inte heller den att gränsen mellan galenskap och ingenjörskap återigen suddades ut. Om det bara var vana eller ett tecken på någonting annat var en fråga som med väldigt utstuderad försiktighet undveks, men allt rösten sagt dittills hade varit tillräckligt sant för att det skulle vara värt ett försök.

"En skräddare."

Och plötsligt kom det. Ordet. Minnet. Barnen lekte med det som var kvar av en väldigt mutilerad, väldigt automatisk maskin vars enda uppgift var att sy textilkläder åt de som fortfarande använde dem. Av märket att döma var det inte en särskilt dyr sådan, men definitivt en välanvänd sådan. Av den typ som kunde ta vilket råmaterial som helst och förvandla det till ett par strumpor med lite tid och en energikälla. Eller en överdimensionerad balklänning, med mycket råmaterial och ännu mer energi.

Om "den" fanns någonstans i området var det definitivt värt ett försök att hitta den. Om det var galenskap att använda röstens hjälp för att hitta någonstans att stänga av den, så var det en ännu större galenskap att inte försöka.

Särskilt nu, när den ännu en gång fått för sig att återberätta en passage ur Tom Bombadils sagor igen. Den känsla Patri kände fick rösten att parallelltänka namnet Dante, vilket inte sade Patri någonting men ändå på något vis gjorde letandet desto angelägnare.