F - fragment 5

"Är det bara jag, eller tycks det finnas fler ruiner nu än förr i tiden? Jag menar - böckerna säger ju att fynd är sällsynta och måste behandlas med yttersta respekt för att inte värdefull historisk kunskap ska gå förlorad. Och det först efter många och långa utvikningar om hur dessa sällsynta fynd kan hittas till att börja med. Det känns aningen malplacerat - särskilt häromkring, där det är omöjligt att ta fem steg utan att gå rakt in i en ruin."
"Den gamla tidens arkeologer hade onekligen en viss tendens till överförsiktighet. Men du måste komma ihåg att saker var annorlunda på den tiden - historia ansågs inte vara överdrivet viktigt, annat än när den kunde användas i nationalstatens syfte. Dess utövare var därför tvungna att idka yttersta försiktighet för att inte bli koopterade till samtidens behov av en dåtid. Därav behovet av extrem försiktighet - minsta lilla oklarhet blev ett politiskt slagträ för minst någon."
"Jo, jo, men jag tänker mer på själva kvantiteten. Förr tycks det ha varit nödvändigt att resa både långt och mycket för att ens hitta någon ruin alls; nu är de överallt."
"De har alltid varit överallt. Varför läser du gamla metodikböcker, förresten? De fyller bara ens huvud med märkliga idéer, och får en att tänka i underliga cirkelresonemang. Skolastik, närmast. Men men. Nog om det nu - vi ska in genom den här dörren. Ska du eller jag kofota?"
"Jag tror inte vi kommer kunna ta oss in på det viset. Se hur dörren är förstärkt, där och där. Vi kommer antingen behöva stå väldigt länge, eller använda en alternativ metod.
"Sådana metoder borde vi läsa mer om. Efter dig."

Det är en speciell känsla att vandra genom tomma städer. Särskilt sådana som fått stå ett tag, utan vare sig invånare eller vagabonder. Där byggnaderna behåller den ytterst specifika patina av selektiv förslitning som de hade redan innan världen gick över.

Med lite inlevelse känns det nästan som att gå omkring i dem på den gamla tiden. Särskilt tidiga mornar och sena nätter, då de var onaturligt tomma redan då. Redan innan de faktiskt avfolkades.

En föraning om den tid som komma skall.

Det finns förstås tecken som avslöjar om en plats är bebodd eller inte. De omisskännliga ombyggnationerna och tilläggen till arkitekturen är ett omedelbart signalement - många av den gamla tidens byggnader var inte planerade att hålla längre än ett par årtionden ens med invånare, och än mindre utan. Det är enklare att bygga om än att bygga nytt, och den nya tidens bosättare har blivit väldigt kunniga i konsten att förvandla ett fuskbygge till ett hem. Lokalskördat tidningspapper i väggarna, nya skorstenar där taket rasat in, mer eller mindre tillfälliga fortifikationer i dörröppningarna.

Huruvida det fortfarande växer gräs överallt eller inte.

Gräset är en oförutsedd konsekvens av högteknologins möte med den vanliga människans villkor. Det började som ett industriellt manipulerande av grödor för att underlätta uppodlandet av gravt onaturliga men desto naturvänligare nötkreatur, och slutade med ett gräs som var både näringsrikt och ätbart av människor. Det senare kom som en nyhet med de första rapporterna om att favelor på de mest oväntade av platser odlade det som föda för de fattigaste. Därifrån spred gräset sig med de sociala nätverkens hastighet över världen, tills det blev allmän kunskap bland de hemlösa och utstötta att det aldrig var långt till nästa måltid.

Givetvis hade storföretagen någonting att säga om saken, men vad skulle de göra? Utrota gräs?

Om någonting överlevde världens övergång, så var det denna mycket alternativa näringskälla. Den växer överallt, försöker alltid hitta en egen nisch i de lokala ekosystemen, och doftar alltid svagt av vaniljchoklad. Det senare är någonting av ett mysterium, eftersom det snarare smakar kyckling, Men om någonting kunde användas för att mäta hur länge en plats lämnats ensam, så är det den doften - ju starkare, desto längre.

Patri kände denna doft under sin vandring genom staden. Och den där speciella känslan av tomhet som bara en inbillad närvaro av andra människor kan ge - känslan av att det, egentligen, finns personer i de omgivande byggnaderna som kan pratas med om de bara letas upp.

Precis som på den gamla tiden. Fast med väldigt mycket mer vemod.

Att ta sig fram i bebyggelsen (i dess olika grader av förfall) är förstås lättare sagt än gjort. Vissa delar är helt ruinerade, och måste klättras över snarare än gås förbi. Andra är relativt hela, och kan rullas förbi. Ibland har kollektivtrafiken fortsatt på autopilot, trots att det inte längre finns några resenärer.

Ibland är till och med de spärrar som en gång i tiden förhindrade plankning aktiva. Spärrgrindar för att förhindra olovliga resenär att färdas mellan ruinerna - utan vare sig nostalgi eller syfte förväntar de sig giltigt färdbevis hundra år efter att den senaste betalande resenären gjort sin sista resa. Och hundra år efter att någon sålt dem.

Det finns en viss ironi i att spärrarna är lika ineffektiva nu som då.

Den del av världen som inte är förfallen eller tunnelbaserad måste fortfarande korsas till fots. Eller, för den som har turen att ha hittat ett par självgående och självreparerande hjul, per cykel. Patri hade under ett av sina mer äventyrliga möten lyckats komma över en hopfällbar, nanoteknologiskt driven sådan, och enligt rösten håller den för evigt så länge den har tillgång till kroppsvärme.

Den utgjorde förmodligen det snabbaste sättet att färdas på land som fortfarande fanns kvar. I kombination med en ytterst portabel bräda med hjul på var Patri höjden av mobilt urbant leverne.

Det hade förmodligen betytt mer om det funnits någon att berätta det för.

Livet bland de moderna ruinerna var inte helt ensamt, dock. Lite då och då kunde små nybebyggelser upptäckas, och om de inte låg allt för nära arkeologernas utposter var det fullt möjligt att besöka dem. Alltid med de obligatoriska introduktionsfaserna - fientlighet, skeptiskhet, inte fientlighet, och slutligen motvillig hövlighet - och alltid med en viss ambivalent nyfikenhet över Patris svårplacerade etnicitet.

De flesta lokala personer har lärt sig den hårda vägen att det är bättre att låta det första intrycket vara att visa sig hård och oresonlig, så att nykomlingar inte får några idéer. Ytterst sällan är det andra intrycket också hård oresonlighet; människor är sociala varelser, trots allt, och när det väl visat sig att nykomlingen inte är ute efter att stjäla ens barn så kanske de kan berätta om fjärran platser.

Såvida de inte är den sortens lokala människor som stjäl barn.

Att träffa nya människor är alltid ett vågspel. Och doften av vaniljchoklad är något svagare här än i staden i övrigt.

Det är värt ett försök.

Att leva sina politiska ögonblick

Ni vet hur psykoanalys framställs i läroböcker? Det är alltid en så förenklad bild av saker och ting. Jaget är den del av dig som ser och tänker och upplever; detet är den djuriska och behovsdrivna delen av en som behöver undertryckas; och överjaget är den del av en som påminner om vikten av att göra läxorna. Lite överförenklat kan sägas att jaget framställs som neutralt, detet som ont och överjaget som gott.

Jag vill kalla det bullshit.

Ni ser, överjaget är inte en moralisk kraft som får en att göra goda saker fast en egentligen bara vill ligga och slöa hela dagen. Det är en sadistisk översittare som älskar att införa godtyckliga regler och bestraffa varje upplevd avvikelse med absurt oproportionerliga straff, Och det hjälper inte att göra som det säger, eftersom det vid varje eftergift känner sig självrättfärdigat att utöka sina domäner till ytterliga aspekter av ens liv, och ve dig om du vågar bete dig på ett sätt som ens antyder ett potentiellt regelbrott!

Att kalla överjaget för en god moralisk kraft känns väldigt fel, på något vis. Särskilt som det är denna grymma regim som på så väldigt många olika håll är roten till så väldigt mycket ondska i världen.

Psykoanalysens stora projekt är att ta allt som är omedvetet och processa det till det blir medvetet. Inte på ett naivt filosofiskt vis, där allt mänskligheten inte vet om världen ska fångas i världens samlade bibliotek, utan på ett mer närliggande plan. Allt det där som skvalpar omkring och har diverse märkliga effekter utan att en egentligen tänker på det, ska tänkas på och föras i ljuset. Genom att känna sig själv, känner en också sin frihet. Eller, månne, så känner en sig bara fri.

Det blir väldigt politiskt väldigt fort, som ni ser. Inte minst om vi blandar in diverse tänkare från vänster, som talar om falska medvetanden och om vikten av att frigöra sig från det hegemoniska förtrycket och what have you.

Det finns en anledning till att så många gjort ett försök att förena Marx och Freud.

Men det är inte anledningen till att du ser det här. Anledningen till att du ser det här ligger i att någon av mina överambitiösa läsare fick för sig att jämföra den inte helt välartade rösten i Patris huvud med överjaget. Vilket i och för sig är en skarp iakttagelse, i och med att det ju handlar om en röst i stackarns huvud som talar om vad som ska göras härnäst, men det är inte riktigt samma slags röst. Det är inte ett Det, heller, i och med att den talar. Vilket Detet inte gör, även om Lacan har ett och annat att säga på temat.

Den naturliga följdfrågan är förstås - men ett Jag, då?

Med Freud i bakhuvudet vet vi att ett Jag inte kan finnas utan de andra två. Sedan beror detta på en hel uppsjö av anledningar, men kontentan av det hela är att det antingen är alla tre eller ingetdera.

Vilket, onekligen, bådar illa för stackars Patri.

Minst någon kommer förmodligen tänka att både jag och min överambitiösa läsare - tack för att ni finns, btw - läser in lite för mycket i det hela. Är det inte lättare att bara ha en karaktär som går omkring och gör saker, rent generellt, utan att blanda in alla dessa ord ord ord? Varför göra livet svårt för sig genom att envisas med saker som inget hellre vill än att samla damm mellan ospänstiga pärmar? Vad är den stora grejen?

Livet.

Det kanske verkar märkligt, men tänk på saken - livet blir också väldigt mycket lättare av att bara gå omkring och göra saker, rent generellt, och då än mer om en låter bli att blanda in dessa ord ord ord. De tenderar snarare att göra livet svårare för en, och envisas med att göra saker som låter dammet samlas på ens huvud medan en studerar innehållet mellan ospänstiga pärmar. Livet kan göras så väldigt mycket enklare, men på något vis känns det som att det inte riktigt är enkelheten som är livets stora höjdpunkt.

För att inte tala om litteraturens. Som ju ändå delar livsmål med psykoanalysen, på något plan - att göra det omedvetna lite mindre omedvetet och det medvetna lite mer solidifierat.

Om vi vill göra konkret politik av detta behöver vi bara titta på teve. Eller, rättare, stänga av den och titta på vad den gör med oss. Den gör livet lättare, i och med att den inte kräver mer av oss än vår förmåga att sitta still och sluta leva för en stund. Vi behöver inte ens skratta när den försöker vara rolig - den gör det åt oss, vare sig vi är med på det eller inte, som ett omedvetet som knackar på och påminner oss om vad vi egentligen känner. Oavsett vad vi råkar gå omkring och tro om oss själva.

Livet - politiken - livet sker i de där stunderna då vi gör det besvärligt för oss själva. Då saker och ting inte längre flyter på som om ingenting, då vardagen fastnar i ett impasse och vi helt plötsligt måste agera för att kunna komma vidare. Där fjärrkontroll blir en väldigt bokstavligt avlägsen handling, och direkt aktion tvingar in dig i någon slags subsektion av nuet.

Livet sker när vare sig detet eller överjaget kan säga gör gör gör.

Den stora ironin ligger i att Patri - som det hela ändå handlar om - inte lever. Hen är ett direkt resultat av att personer gör det politiska beslutet att göra livet svårt för sig själva, och därmed också för henom. Det är inte direkt de enklaste av fragment att läsa, och författaren har något av en tendens att glömma om det är samtiden, framtiden eller semitiden det handlar om.

Om det nu handlar om någonting över huvud taget.

Varför göra det så enkelt för sig?